Ledare. I Sverige är 445 000 människor arbetslösa. Det motsvarar 8,7 procent av arbetskraften, en ökning med 0,7 procentenheter det senaste året. Nästan en halv miljon män och kvinnor. Det är ofattbart många och för bara några decennier sedan var en sådan arbetslöshetsnivå otänkbar i Sverige.
Många som nu står utan jobb är unga, funktionshindrade eller personer med invandrarbakgrund. Åtskilliga av dem bor i förorter som Husby och Kista. Alltså där bilar nu brinner om nätterna. Där ungdomsgäng kastar sten på polisen och krossar glasrutorna till de kultur- och gemensamhetslokaler som är tänkta att motverka utanförskap och passivitet.
För 20 år sedan argumenterade statsvetaren Bo Rothstein mot ökade klyftor. Han menade att i ett samhälle där skillnaderna tillåts bli för stora slits kittet sönder mellan människor och det blir till slut outhärdligt att leva där. För alla. Även för dem som förskansar sig i medelklassområden, som det där jag själv bor.
Det är lätt att dra förhastade slutsatser om bakgrunden till oroligheterna som nu blossat upp i Stockholms ytterområden. Men det är i vart fall klarlagt att Sverige är ett av de västländer där klyftorna nu ökar allra snabbast.
För egen del är jag förundrad över att den förändring som landet genomgått de senaste 20 åren mötts med sådan tystnad. De styrande har drivit igenom avregleringar och valfrihetssystem som lett till ökad utslagning, mer segregering, jobbtrafficking, lönedumpning, svår bostadsbrist, stigande priser på el, bisarra bidragsjobb och en skola med betygsinflation och sjunkande kunskapsnivåer.
Vad det verkligen det här en majoritet av invånarna ville ha? Är det här det samhälle vi vill lämna efter oss till våra barn och barnbarn?
Det känns som om skutan är så illa sargad att det är svårt att veta var man ska börja laga. Men staten och kommunerna måste åtminstone ompröva dagens arbetsmarknadspolitik. Floran av bidragsjobb – anställningsstöden – måste synas och kanske skrotas helt.
Det som ursprungligen var en bra tanke har blivit en cancersvulst som snedvrider konkurrensen i hela branscher. Taxi är ett exempel.
En lösning kan vara att koncentrera bidragsinsatserna till den offentliga sektorn. Där finns enorma behov som inte tillgodoses i dag.
Tyvärr får man intrycket att det inte är anställningsstöden i sig som är det största problemet, utan Arbetsförmedlingens godtyckliga och slappa hantering av dem.
Hur som helst måste en förändring till. Vi måste återfå en arbetsmarknad med riktiga jobb. Till riktiga löner.
Jag tror och hoppas att det går att återskapa framtidstron. Även i storstädernas förorter.
