Krönika. ”Vi har en bra politik, som vi inte når ut med på grund av personfixeringen. Därför måste vi få en ny ledare som kan ena partiet och föra ut vårt budskap.”
Så har det, med smärre variationer, låtit från flertalet socialdemokratiska företrädare under de senaste veckornas kris för partiet.
Felet med det resonemanget är att den nye socialdemokratiske ledaren – oavsett hur han eller hon väljs, eller vem det än blir – inte har någon bra politik att föra ut för tillfället. Den socialdemokratiska politiken är alldeles för svag och räddhågad. Jag ska ge några stora, viktiga och aktuella exempel.
Vinsterna i vården. Socialdemokraterna har vecklat in sig i obegripliga och motsägelsefulla resonemang om att ställa krav, som gör att det inte blir några vinster, men ändå tillåta vinster.
Eftersom intäkterna – de skattepengar som kommunerna och landstingen beslutar om – är givna finns det bara ett sätt att göra vinst i vården: att försämra den. Därför bör vinstdrivande företag förbjudas i vården. Konstigare än så är det inte.
Skolpolitiken. Systemet med en sammanhållen skola, där alla barn och ungdomar skulle få likvärdiga chanser, har raserats genom ”det fria skolvalet” och ”friskolorna”. Det som skolminister Björklund (FP) föraktfullt har kallat för ”flumskola”, därför att man vågade pröva nya pedagogiska rön, har ersatts med en lekskola. Eleverna får välja mellan ”rockgymnasium”, ”hästgymnasium”, ”smådjursgymnasium” och allt vad desperata kommuner och privata skolbolag kan hitta på för att locka elever.
Medan arbetarklassens och invandrarnas barn får roa sig med att välja mellan hund- och kattgymnasium, väljer barnen till högutbildade och högavlönade föräldrar bra skolor i segregerade överklassområden. På så sätt inte bara bevaras utan förstärks klasskillnaderna för framtiden. Men Socialdemokraterna vågar inte säga ett klart och tydligt nej till det här spektaklet.
Den internationella kapitalismen, som genom sina huvudlösa spekulationer och jakt på vinster kastar världen in i den ekonomiska krisen efter den andra. De tyska och franska högerpolitikerna Angela Merkel och Nicolas Sarkozy kräver åtgärder mot finanskapitalet – till exempel införandet av en så kallad Tobin-skatt – men Reinfeldt och Borg säger nej i EU. I det läget är det självklart att Socialdemokraterna, i enlighet med sin ideologi, skulle kräva att Sverige stöder Tobin-skatten. Men det gör inte Socialdemokraterna. I stället ursäktar de sig med att en sådan skatt måste bli världsomspännande för att fungera.
Ska vi vänta på att gangsterregeringar i Tokyo, Singapore och Hongkong, och kapitalets politiska företrädare i London och Washington, stödjer åtgärder mot kapitalismens härjningar får vi vänta i evighet – i ruinerna av en raserad världsekonomi och en förlorad välfärd.
Valet av ny socialdemokratisk partiledare öppnar möjligheten för Socialdemokraterna att komma igen som den starkaste kraften i svensk politik. Men då krävs att den nya ledaren får med sig en klar och tydlig socialdemokratisk vänsterpolitik. Det är vad Sverige behöver.
