Krönika. Jag står på två plankor utan räcke högst upp i en byggnadsställning och ska lyfta i sexmetersspiror. Nedanför på gatan ser bilarna ut som Dinky toys och människorna kilar fram som myror. Jag tar tag i spiran på mitten, vrider och lyfter uppåt så att jag till slut håller i nedre delen. Den svajar och vill dra ut mot gatan. Till sist hittar jag balansen och tjong! Där sätter jag ner den i skarvjärnet och pustar ut. Nu är det bara nio spiror kvar.
Under den tid jag körde lastbil och byggde ställningar åt en firma hade jag ofta mardrömmar på nätterna – att jag föll. Men när jag jobbade på dagarna kände jag mig ibland som en kung då jag såg ut över hustaken.
Allt det där kommer tillbaka då jag läser Micke Evhammars bok Sju dagar i maj. Men också de morgontrötta skämten på grötfiken. Att kunna hackordningen och alltid vara beredd att fräsa ifrån till de äldre. Som när jag tog pannkakor med hallonsylt på ett fik och en kamrat, alltid iförd pilotmössa med öronlappar, sa:
– Du äter som ett barn!
Och jag svarade:
– Kanske det men jag ser åtminstone inte ut som en bebis.
Efter det fick han heta Bebben.
Evhammars bok om några byggnadssmeder är nutida och innehåller allt från bemanningshelvetet, ryggont och tidspressen, till stoltheten i hantverket. Att få till det på millimetern när tiotonsbalkar ska lyftas på plats. Att de, liksom jag gjorde, kan se ut över staden och säga:
– Det där har jag varit med och byggt!
Värmen men också komplexiteten finns i den kvällströtta tiden hemma hos familjerna. Tiden då allt ska ske från att ta hand om barnen till att älska. I slutet av boken händer plötsligt något mycket dramatiskt. Någon har inte hunnit svetsa klart ett par balkar som sedan byggts in bakom en plyfavägg. Byggets hierarkier segrar då denne någon, för att slippa skäll, inte sagt till basen. Och konsekvenserna blir katastrofala.
Människor anpassar sig till hackordningar och hierarkier. Man stressar sig sjuk och gör allt för att behålla sin plats. Men är det alltid så lönsamt, ens för företaget, när alla försöker vara chefen till lags? Hur mycket tid går åt för den enskilde att räkna ut sin plats i ledet? Och hur mycket blir fel när människor slutar tänka självständigt?
Detta och allt fantastiskt som ändå byggs i en stad tänker jag på när jag läst Micke Evhammars Sju dagar i maj.
