Krönika. Medan jag kör E4:an söderut genom landet lyssnar jag på en cd-bok där Göran Persson själv läser sina memoarer. Han låter onekligen som en landsfader med klar och myndig stämma. Fast han har också vissa likheter med maffiabossen Tony Soprano i sina hårdföra uppgörelser med motståndarna. Taktik verkar vara grejen mer än folkrörelse och hans revanschlusta för en fattig barndom förefaller omättlig.
Då jag kört förbi Brahehus börjar det snöa, så som det alltid verkar göra när man närmar sig Jönköping. I boken förlorar sossarna valet 2006. Persson avgår och sedan tar ljudboken slut.
Jag tänker att detta alltså var början på Socialdemokratins berömda kris. Att vara ett stats-bärande parti utan att ha någon stat att bära.
Snöandet ökar och det har börjat blåsa så att flingorna far vågrätt över vägen och små drivor bildas. Söder om Jönköping blir det riktigt tufft. Snön ligger decimeterdjup överallt utom i höger-filen där det är uppkört och isgata. Och nu närmar jag mig en kö av lastbilar som kör mycket långsamt.
Jag har ingen lust att köra fast i den långa kön så jag låser automatväxeln och påbörjar en krängande slirande omkörning. Med boken och sossekrisen kvar i tankarna passerar jag bil efter bil.
Sahlin kom, såg och förlorade, liksom Juholt. Han verkade vara så bländad av just detta att bli partiledare att han helt glömde bort varför han blivit det.
Stormen tilltar än mer och snödjupet är minst ett par decimeter. Ett trailerekipage längre fram av någon obestämbar nationalitet får sladd, viker sig, men blir kvar på vägen. Förmodligen med skador på hytten. Men jag lyckas ta mig förbi.
Som om det vore min kris i snöstormen är sosse-krisen det jag tänker på nu när sikten är nere på några tiotal meter.
Livet är en prövning och hur svårt kan det vara för Socialdemokraterna att åter börja återsocialisera det som privatiserats?
Socialdemokratin är nog sin egen värsta fiende, infiltrerad som den ständigt blir av högerfolk. Men nu är Stefan Löfven vald till partiledare. En fackföreningsman och taktiker av den gamla stammen – utan våta hundögon.
På slätten utanför Åstorp har snöfallet lugnat sig, vägen är nästan torr och det lyser varmt från gårdarna ute på fälten.
Det har börjat ljusna när jag närmar mig målet, ett kylhus i Helsingborg.
Medan jag backar mot lastluckan kommer jag av någon anledning att tänka på en radiosatir för några år sedan.
Där imiteras Göran Persson och han påstår att Sveriges vagga stod i Vingåker (där han är född). När ”reportern” rättar att det nog var i Lödöse eller möjligen Birka som Sveriges vagga stod, kontrar Göran Persson: ”Inte Sveriges viktigaste vagga. Den stod i Vingåker!”
Även i satir kan det finnas ett visst allvar och kanske är det så här vi helst vill se Socialdemo-kratin; som ett parti med ohämmat självförtroende.
