Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.
Min yrkesbana började efter en tämligen misslyckad skolgång. Det funkade skapligt i grundskolan, men på gymnasiet hade jag mest myror i brallan.
Jag våndades en del över jobb och framtid. Fast nu snackar vi 1970-tal – en tid när dörrar stod på glänt även för den som hade rätt skrala betyg.
Det blev lumpen och en räcka jobb innan jag som 26-åring kom in på en tvåårig fotoskola. Bilderna blev sådär. Det gick smidigare med texterna som redaktörerna bad mig skriva till bilderna.
Jag sadlade om. Blev skrivande reporter. Först inom dagspress och sedan på ett par andra fackliga tidningar innan jag hösten 1995 landade på Transportarbetaren. En tidning där journalisterna både plåtar och skriver.
Facket – och framför allt Transport – blev mitt universitet. I mer än 25 års tid har jag fått träffa chaufförer, väktare, tidningsbud, hamnarbetare, terminalare som berättat om jobb, erfarenheter, tankar och farhågor. Jag har intervjuat mängder av forskare, politiker, arbetsgivare och myndighetspersoner som delat med sig av kunskap och åsikter.
Jag har många gånger tänkt att jag haft världens bästa arbete. När jag snart ska lämna det finns en oro i bakhuvudet. Över samhällsutvecklingen och fackets framtid.
Varför är det så tyst? Varför accepterar så många att vi – den härskande generationen – förstör klimatet, bostadsmarknaden, tryggheten på arbetsmarknaden?
På 1960-talet kom en vänstervåg. Om det någonsin funnits motiv för en ny massiv proteströrelse så är det väl nu.
I stället satsar de unga på att bygga kroppen. Man går till gymmet fem dagar i veckan och höjdpunkten är melodifestivalen. Skådespel för folket, som på gamla Colosseum.
Facket jobbar i motvind. Känslan är att borgerlighetens och liberalernas ihärdiga snack om valfrihet och individualism verkligen slagit rot. Allt färre vill numera offra en timme av fritiden på ett fackligt möte.
Fast vem ska i så fall förändra villkoren för cykelbud, taxiförare och gig-jobbare om de inte själva går samman? Facket är ingen egen organism som kan trolla fram förändringar. Framgångar bygger helt på medlemmarna och deras engagemang.
Nåväl.
Den 1 juni tar Lilly Hallberg över ansvaret för Transportarbetaren. Jag sänder med en lyckönskning. Till hela redaktionen och till förbundet.
