Davids krönika. I många år har man talat om den, varningsklockorna har ringt men den har ändå aldrig riktigt inträffat – förrän nu. Den totala trafikinfarkten, signerad Tyskland.
Egentligen är den ganska odramatisk. Allt står helt enkelt bara stilla. Autobahn är förvandlad till en parkering där bilarna endast rör sig ryckvis några meter i taget.
Det är något av en monumentalt historisk upplevelse att hamna i köerna då man slagit på varningsblinkersen, bromsat ner och, ja, parkerat. För att timmar senare komma fram till hindret: att tre filer gått ihop till två.
Den vana chauffören slipper dock ofta den värsta köträngseln och tar småvägarna runt exempelvis Bremen. En sådan rundkörning kan gå igenom ett halvdussin byar och man svänger i ett antal vägkorsningar. Om det ger så stor tidsvinst? Någon kanske men det är i alla fall trevligare än att sitta i kö.
I Sverige är vägarna ännu så länge någorlunda körbara bortsett från storstäderna där Stockholms ringleder särskilt utmärker sig.
Här är det i stället järnvägen som står för det riktiga infarktkaoset. Även här har det varnats i många år för att banorna inte orkar mer. Särskilt då underhållet är det absolut minimala.
Problemet är egentligen rätt enkelt både i bil och järnvägstrafiken: Det finns inga begränsningar för antalet fordon på vägarna/spåren. De förväntas ta emot alla som är hugade att använda dem. Därför leder minsta störning till tvärstopp.
Är då trafiken reglerad någonstans så att den faktiskt flyter på? Jo, i Stockholms innerstad. Där har man försökt dressera befolkningen från tidigt 70-tal till att inte åka bil, utan att till exempel cykla.
Med biltullar, svindyra parkeringar och omledningar så man får se hela stan innan man kommer fram. Man kan klaga på miljörörelsen men här har den faktiskt lyckats. För miljöns skull, för att få ner olyckorna och sett till att yrkestrafiken kommer fram. Men kampanjer i decennier har det krävt.
