Krönika. För att kunna föreställa sig framtiden måste man ibland tänka på det förflutna. Och fastän det är länge sedan min mormor gick bort, tänker jag ofta på henne. Hon hörde till de första i Sverige som gick i demonstrationer mot atomvapen och ”kalla kriget” på sextiotalet.
Hon var gammal redan då, tyckte jag. En gång berättade hon att en konstapel kommit fram till henne vid en sittdemonstration utanför amerikanska ambassaden där hon satt bland en massa ungdomar: ”Inte ska väl ni vara ute och demonstrera, gamla människa!” Då reste hon sig upp, hötte med sitt paraply och gav honom en utskällning som han nog sent kom att glömma!
Hon var liten och mager med glasögon och läderartad brun hy, för hon älskade att sola. I en etta på Söder i Stockholm bodde hon. Där sparade och torkade hon potatisskal av någon anledning. Om hon eldade med dem i kakelugnen?
En av hennes grannar hette Hulda och mormor köpte Aftonbladet av henne för halva priset dagen efter att den kommit ut.
En dag hade hon köpt en dyr tavla av sin vän, den ambulerande konsthandlaren. Den föreställde Slussen med spårvagnar, lyftkranar och Katarinahissen och var målad av den kände konstnären Sven X:et Erixon, sades det. När vi piltar, brorsan och jag, kom på besök med morsan några veckor senare stod minst tio exakt likadana målningar lutade mot väggen. Alla lämnade av ”konsthandlare” i väntan på att bli sålda ute på stan…
Jag minns den varma bullukten då hon tog med mig till bageriet där hon jobbade tidigt på mornarna efter att jag sovit över hos henne. Efter timmarna där jag suttit och lekt vid en bänk fick jag bullar och mjölk inne på caféet.
Det var ruffiga hus på vägen hem till Bondegatan där hon bodde. Gubbarna som stod i portarna och halsade öl luktade piss, och de sov ofta i portarna.
Sista gången jag träffade mormor var hon dement och förvirrad på ett sjukhus. Jag hade mina barn med mig, tre och fem år då. Vi satt på en bänk i en korridor och jag tog sonens, treåringens, lilla mjuka hand och la i hennes gamla seniga. Ett biträde kom gående, stannade upp och log mot oss.
Nu är det andra bullar på Söder. Hamnsjåarna är borta, liksom pissgubbarna och lyftkranarna vid Slussen. I stället för ölkaféerna och grötfiken har det vuxit upp gourmetrestauranger och guldkrogar. De människor som bor där verkar ha så mycket pengar att de inte vet var de ska göra av dem och investerar gärna i en bostadsrätt för sex sju miljoner.
Har de ett bättre liv, designfolket med sina rätt hålklippta jeans, BMV:ar och blänkande shoppingkassar, än vad mormor hade på sina långa promenader i staden då hon kunde sätta sig och åka hiss i ett trapphus för att få svalka?
Nyligen, då jag fikade på vägkrogen Pärlan i Ödeshög, ropade en chaufför till mig.
– Kör du fortfarande lastbil?
– Jo…
– Då är du dum i huvet. Du som skriver så bra. Du är ämnad till att bara skriva!
När jag klättrade upp i min lastbil tänkte jag att det var snällt sagt och att han hade lite rätt, men ändå fel. För jag tillhör och kommer säkert alltid att tillhöra det praktiskt arbetande folket.
