Militärprylar är Thomas passion
Mötet. Från D-dagens stränder till en egen militärlastbil. Slambilsförarens specialintresse har fört honom långt.
När den gamla militärlastbilen, ombyggd till camper, rullar in på en campingplats brukar folk vända sig om. Man stannar upp, stirrar och pekar. Lite senare, särskilt en helgkväll när ett par öl stärkt modet, brukar folk våga sig fram. Då vill de titta närmare på den snart 70-åriga kärran, kika in bakom presenningen, prata och fråga.
– Den är ju en väldig ögonmagnet. Den är ganska skojig på det viset, säger Thomas Lindström, som äger den kamouflagemålade lastbilen.
Parkerad vid en rödmålad byggnad i en idyllisk landsbygd mitt i Norrland sticker den också ut. Vad gör den där?
För den som går in i byggnaden klarnar snart sambandet. I ett separat rum, bakom en rejäl järndörr, har Thomas Lindström sin samling krigsprylar. Det är hjälmar, tomhylsor och desarmerade trampminor. Det är järnkors, tygmärken och en våningssäng från ett logement någonstans i Sverige. Det är gasmasker, stridsselar med patina och gulnade trycksaker. Mycket har anknytning till svensk militärhistoria, annat ger en vidare utblick, mot andra världskrigets Europa.
Samlat länge
Samlat har Thomas gjort sedan de tidiga tonåren. För ett tjugotal år sedan ”började det spåra ur”, som han uttrycker det. Då fanns alla saker i kedjehuset där han och familjen bor, i en mellanstor stad i Norrland. Nere i gillestugan, eller MÖP-rummet, som han lagom självironiskt kallade det: rummet för Militärt Överintresserade Personer. När det blev för fullt där, och nya prylar ständigt tillkom, flyttade han sakerna till ett rymligare ställe.
Vänner och bekanta känner till hans intresse. Många av prylarna har han fått, andra har han bytt till sig. Ibland köper han saker via forum på nätet. Numera uppgår samlingen till tusentals prylar. Han har inte räknat dem.
– Antalet tygmärken är uppåt tre tusen. Sedan är det väl tusen diverse andra saker. På senare år har det blivit mycket hjälmar och bajonetter.
Bakom järndörren i den rödmålade byggnaden står fynden uppradade på långa hyllor. Tavlor med militärmärken hänger på väggarna, en militärcykel står vid logementssängen och mitt på golvet tronar en nästan manshög granat till bandkanon 1C. Granaten lyckades han få tag i när ett regemente i Norrland skulle läggas ner. Många år tidigare hade han gjort värnplikten där, som gruppchef på pansarvärnsrobot.
”Järnskrot”
Den stora pjäsen ser en aning skrämmande ut där den balanserar mitt på betonggolvet, omgiven av en grupp mindre granater.
– Det är bara en övningsgranat! Inget jag har är skarpt och säger ”pang”, absolut inte. Det är bara järnskrot kan man säga, lugnar storsamlaren.
Intresset för det militära vaknade tidigt. Redan i 15-årsåldern gick han med i hemvärnets ungdomsgrupp, och började i samma veva samla på tygmärken. En månad innan han skulle göra värnplikten fick han gå högvakten och stå som post på Drottningholm med skarpladdad AK4.
– Det är nog inte så många som gjort det innan man gjort lumpen.
Åtta högvakter
Totalt gick han åtta högvakter under sina femton år i hemvärnet. Värnplikten som gruppchef på regementet tycker han var en höjdare. Miljön, omgivningen, kompisarna och egentligen allt i pansarvärnsrobotplutonen.
– Det är en tid jag skulle göra om när som helst.
Exakt vad det är med militärprylar som fascinerar har han svårt att sätta fingret på, men någon sorts säregen laddning handlar det om, kanske även om historia. Han har lekt krig sedan han var liten och därefter har intresset bara fortsatt. Samtidigt resonerar han om det lidande krig medför, inte minst i dessa dagar.
– Jag fattar faktiskt inte att folk inte lärt sig det genom historien.
I samlingen finns bland annat ett frimärke, förvarat i en liten plastficka, från ”Deutsches Reich”, alltså Tyskland, år 1943. På frimärket blickar ett par ungdomar, tecknade i profil och flankerade av ett hakkors, mot framtiden. På ett bord ligger ett nummer av Berliner Illustrierte Zeitung från 1942. På tidningens förstasida ser man ett tyskt befäl mitt på ett lerigt slagfält någonstans i Europa.
Att Hitler kunde ta makten, med hjälp av idéer som storsamlaren beskriver som ”skruvade och fruktansvärt fel”, tror han beror på depressionen på 1930-talet och det utbredda missnöjet bland folket.
– När man hade det som sämst lyssnade man på den som kunde tala högst.
Nyckelknippa favoriten
Trots många udda prylar från när och fjärran har de två absoluta favoriterna i samlingen en mer personlig koppling.
– Det låter kanske löjligt, men det är nyckelknippan jag hade i lumpen. Den tog jag med mig därifrån. Låsen har jag tyvärr tappat bort. Och så kepsen, den hade jag på mig i tio månader. Och även i hemvärnet när jag var med där.
Letandet efter nya prylar pågår ständigt. I somras köpte han ett militärt elverk på 1 500 Watt av en kille i Gävle. Det är i nyskick, konserverat och förrådsställt 1982. Det drivs av bensin och fixar ström även om man befinner sig långt ut i ödemarken. Om läget nu skulle vara så.
– Jag tyckte det skulle vara kul att ha. Naturligtvis köpte jag det.
Militärlastbil
Men det största fyndet, bokstavligt talat, är militärlastbilen. En Volvo LBTG 934, ”lastbil terränggående”, årsmodell 1957. Den köpte han för drygt ett år sedan. Tidigare hade han haft korn på en annan sexhjuldriven lastbil, men den affären gick i stöpet. Lite besviken la han allt på is.
Så en kväll satt han och kollade på Marketplace på Facebook.
– Kolla här, sa jag till frun, vilken snygg bil! Köp den, sa hon, men på villkor att det blir en camper, du rör inte insidan. Det går bra det, sa jag, du får insidan så tar jag utsidan.
Sedan tog de tåget söderut, hämtade bilen i Nykvarn utanför Södertälje och körde hemåt, i sisådär 60 knyck. Därefter byggde de om insidan komplett med dubbelsäng, sittbänkar och rustik inredning med hög trivselfaktor, som frun fixade. Under sommaren har de sovit många gånger under presenningstaket.
– Det blev väldigt bra. Man sover så otroligt gott i den där bilen.
I somras gjorde de en semestertripp till Dalarna och upp till Östersund – med många nyfikna blickar som följeslagare.
Kör slambil
Till vardags kör Thomas slambil i en kommun i Norrland. Det har han gjort sedan i våras. Då hade han kört tankbil kors och tvärs genom landet i tre decennier. De tre, fyra nätterna han varje vecka var tvungen att sova i hytten är inget han saknar.
– Det är så otroligt skönt att få komma hem varenda dag! Jag har ju knappt varit hemma tidigare. Frun har varit truckeränka i 30 år.
Dåliga lukter i det nya jobbet är inget han känt av.
– Och jag är fruktansvärt kräsmagad. Jag kunde knappt byta blöjor på barnen när de var små. Men det här luktar ingenting. Det är förvånansvärt lugnt faktiskt.
Dramatisk olycka
Betydligt mer dramatiskt var det en tidig morgon för några år sedan när han skulle rengöra facken i tankbilen. Plötsligt blev diskroboten strömförande, han fick ström genom armarna och föll ner från bilen. Det slutade med 33 stygn på huvudet, två skadade kotor och några brutna revben.
– Jag höll bokstavligen på att slå ihjäl mig. Jag blev sjukskriven i tolv veckor.
Via facket fick han kontakt med Afa försäkringar, vilket han är glad för.
– Jag tror inte att jag förlorade en enda krona på sjukskrivningen. De betalade alla mediciner och resor. Det var kanon, säger Thomas som i dag känner sig helt återställd.
Tolerant fru
Sin fru beskriver han som ”väldigt tolerant” mot hans specialintresse. Tillsammans har de gjort många resor till platser med historisk anknytning. De har sett huset där Hitler föddes i Österrike, hans privata fästning Örnnästet på toppen av ett berg i södra Tyskland och platsen för bunkern i Berlin, där den tyske diktatorn till slut dog.
De har också gått på stränderna i Normandie i Frankrike, där de allierade på D-dagen, den 6 juni 1944, genomförde landstigningen som innebar vändpunkten i andra världskriget. Tusentals soldater fick sätta livet till, men operationen blev en framgång och början på slutet för nazisternas terror.
Sand från stränderna där landstigningen gjordes finns nu i glasburkar, prydligt uppställda på de långa hyllorna.
Litet museum
De flesta som får se Thomas samling blir rätt imponerade, säger han. Kanske skulle den en dag, i någon form, kunna bli ett litet museum.
– Tanken har funnits. Det är nog inte omöjligt att det kan bli något.
