Krönika. Den 24 april vid 14-tiden var nog första gången jag blivit lycklig av att ligga bakom ett DHL-släp som vaggade fram på vägen. Då, efter den rekordkorta transportstrejken, var det som om något positivt äntligen hänt i arbetslivet och vi fick tillbaka en bit av Sverige.
Vi hade vunnit! Inte så mycket ekonomiskt, men vi hade spräckt arbetsgivarnas oinskränkta rätt att sparka fast anställda och ta in bemanningsbolag.
Visserligen kom snart klagomålen på nätet om att avtalet är tandlöst. Men för att förstå hur viktigt det ändå är – som ett första steg – måste man tänka på rådande rättspraxis. Den innebär, som jag nämnt någon gång tidigare, att arbetsgivaren har ”rätt att leda och fördela arbetet”.
Detta är en hörnsten i arbetslivet och omöjligt att ändra på utan en lagändring. Trots detta har Transport fått rätt att förhandla om bemanningsbolagen. Man får ta del av bolagens löner och kan ställa till ett väldigt liv om de inte stämmer med kollektivavtalet.
I rikspolitiken har nyliberalismen kommit och gått i vågor och nu är den här på allvar i Centerns och Annie Lööfs tappning. Inte bara genom förslag från ungdomsförbundet om månggifte, slopad skolplikt och arvsrätt. Tanken att ”marknaden” ska styra allt, och att det som är lönsamt alltid är bra för samhället, har också slagit rot i regeringens minstingparti.
Ingen behöver väl påpeka hur dumt detta, liksom förslaget om slopad arbetsrätt, är. Centerpartiet håller, mycket riktigt, på att sjunka genom riksdagsgolvet. Samtidigt är det faktiskt så att nyliberalismen, thatcherismen, är grunden för hela alliansregeringen. Fast hopsnickrad till ett slags ”svensk modell”.
Pengar luktar inte, så långt kan jag sträcka mig. Men att de som har mycket pengar också ska ha makten är en tämligen enfaldig tanke.
Så när åkerier och speditörer betalar slavlöner och sedan skyller på ”marknaden”, är det lika enfaldigt. Pengar är ingenting annat än siffror på ett papper eller en bildskärm. Människor och kamratskap betyder däremot allt.
Få vill numera ha Centerns och ”marknadens” nyliberalism. Medan fackförbund som Transport och Byggnads vunnit stora segrar.
Bara genom att hota: ”om vi inte får som vi vill så skiter vi i det här och går hem”, har transportarbetarna kommit den verkliga makten på arbetsplatserna så nära det går – i ett kapitalistiskt samhälle.
