Krönika. Sommar, sommar, sommar det var dans i folkets park! (Eller hur det nu var.) Nu stundar en vilsam period. Bara avkoppling i hängmattorna utanför stugknuten eller i solstolar på campingarna. Arbetet är glömt och med paraplydrinkar vid strandbarens bord syns den älskades brunbrända nylle. Det är nu den verkliga vilan börjar. Eller arbetet? Arbetet att reparera det som försakats under året. Och då menar jag inte bara det läckande uthustaket, utan kanske själva relationen till den kära, partnern. Ett reparationsarbete som kan vara nog så omfattande.
Det som ligger i potten kan vara arbetets värde kontra tiden man har med varandra. Eller, enklare uttryckt: vad vill jag, och vad vill vi med varandra; egentligen?
Att bena ut det under en kort sommarmånad samtidigt som man ska ta hand om barn, släkt, laga bil, båt, tak, klippa gräs och dricka paraplydrinkar är inte det lättaste. Därför händer det för en del att den här semestern blir den sista tillsammans med familjen.
Visst, vi måste arbeta. Allt välstånd bygger på det. Att effektiviteten ökar så att vi kan konsumera mer. Men det finns en brytpunkt när det inte är roligt längre. För kanske behövs inte det där köket för en halv miljon eller en ännu nyare bil.
Hur gör man då för att känna efter om det har blivit för mycket av det vi sliter för? Det som kan leda både till skilsmässor och utbrändhet?
Jag tror att man ska försöka sluta uppnå saker hela tiden. I stället ska man ”nernå”. Som att sätta sig i en sandlåda och prata allvar med ett litet barn. Eller säga ärligt till sin partner vad man tycker, även om det är känsligt och kan leda till gräl. För vad kan vara bättre än att älska då man försonats efter att ha grälat?
Och lyssna. Lyssnandet är en försummad konst i dag. I stället försöker man vara framåt i alla möjliga sammanhang, särskilt på jobbet. Man ska ”tro” på sig själv, prata mycket, vara positiv med en evig framåtanda.
Men lyssnandet har sina fördelar. Man lär sig mycket av andras erfarenheter och inser att varje livshistoria är unik. Att höra någon berätta är som att lyssna på eller läsa en bra bok. Ja ännu bättre ibland. Och det märkliga är att människor verkar tycka mer om en när man lyssnar, än när man själv berättar någon skabrös historia.
Man kan också lyssna på ingenting. Bara uppleva en förnimmelse från något som varit en gång och känna att man finns, som fåglarna i träden.
Sedan, när man bara suttit på en stol, tagit in och blivit ett med stämningen, sommarvärmen och det som sker runt omkring. Då, när man har nernått något, kan man resa sig och försiktigt, med en sak i sänder, börja ta tag i livets små och stora frågor.
