Krönika. Va, ska du och hustrun pröjsa niotusen för att åka tåg till Venedig? Ni kan ju flyga dit för femhundra spänn! Sa kollegan, gjorde en snabb koll i Iphonen och konstaterade. – För tretusen i alla fall…
Jag har tagit med mig Cathie Sandbergs bok Diesel och läppstift på tåget. Genom Sverige och ”platt-Deutschland” läser jag om hennes år som utlandschaufför på åttiotalet.
Det ovanliga i att en kvinna körde på utlandet, berättelserna om livsfarliga felkörningarna på bergsvägar i Spanien mitt i natten eller om stenkastande barn i Albanien, bleknar snart bort i läsningen.
För det riktigt intressanta är själva tidsbilden och jag märker hur snabbt jag glömt hur det verkligen var. Själv har jag visserligen bara kört utomlands de senaste femton åren. Men jag hann med att åka en del på Spanien då det fortfarande körde svenska chaufförer dit. Gängen och samlingspunkterna hon berättar om påminner mig om alla dagar – och nätter, i Barcelona i väntan på lass. Eller strulet med att hitta före gps:ernas tid.
Lite fatalistisk verkar hon varit för ibland körde hon utan, eller med dåliga kartor. Jag brukade stanna vid mackarna utanför städerna och köpa en. Det kunde vara värt några pesetas att hitta rätt på en gång. Sen gick den ju att använda igen. Hela lådan under sängen var full av kartor i noggrann ordning.
Tullköer har jag inte upplevt annat än i Schweiz och Norge, men de räcker till. Under Cathies chaufförstid tog man det inte så allvarligt om man fick stå ett par dagar.
Jag har till och med hört en chaufför säga att man kunde ”bre på” beskrivningen av köerna och ta ledigt någon dag. Då man telegraferade till åkeriet om väntetiden kunde svaret bli: ”Gör vad du kan STOP Lycka till STOP”.
Cathie Sandbergs bok är väl inte, vilket titeln också antyder, direkt djupsinnig. Men kanske just därför är det lätt att sätta sig in i hur det verkligen var då hon körde i östförtryckets Rumänien, eller fick hjälp av några kvinnor i Albanien. Folk som nog riskerade mycket för sin vänlighet och sin nyfikenhets skull då en ung tjej kom i lastbil från väst.
Boken minner mig om tiden före dagens sekundjakt, innan räknenissarna och gps-fluktarna tog över på åkerikontoren. Och har någonting blivit bättre sedan dess? Har maten blivit billigare? Kommer varorna fram i tid?
Enligt forskaren Henrik Sternberg misslyckas 20 procent av alla transporter i Europa i dag då godset förkommer, förstörs eller försenas avsevärt. När Cathie körde tror jag inte att något förstördes och egentligen inte heller försenades då man visste hur lång tid saker borde ta.
Visst, även i dag kan jag tycka att körningen ger en känsla av frihet. Men mest känns den som ett ”på stället marsch”.
Att resa långsamt med tåg med dygnstopp i Köpenhamn och München är ett sätt att komma bort från kontrollen och vägstressen.
När vi stigit av tåget i Venedig gick vi ner till Canal grande, där sopbåtar trängdes med guppande gondoler. Då, när vi tagit en Vaporetto-båt och kommit fram till ett litet hotell vid en kanal, kändes det som om jag åter blivit en del världen.
