Krönika. Ibland när jag tänker tillbaka på min skolgång, vilken för övrigt endast blev grundskolan och knappt det eftersom det tyvärr blev en del skolk tillsammans med bästa kompisen Kenneth också, blir jag uppriktigt sagt glad att vi tvingades traggla på med rättskrivning och skrivstilsövningar.
Då, när det hände, var man lagom road av det hela. Men i dag när jag ser vilken ynnest det egentligen är att kunna skriva med en vacker handstil är jag tacksam för fröken Bengtssons idoga arbete med oss lymlar. Att med sina händer och en penna forma små krumelurer som i sammansatt skick bildar ord och ett språk fascinerar mig.
Nu är det säkert några av er som säger – det kan man i dag också fast med hjälp av olika typer av mekaniska maskiner som datorer, mobiltelefoner etcetera. Och ja, det är riktigt, men jag tror att man gör barnen en björntjänst om man inte låter dem lära sig skriva för hand. Det är ett sätt att utveckla motoriken och sina konstnärliga talanger.
Ibland när jag ser namnunderskrifter som mest av allt påminner om en omkullblåst gran misstänker jag att vederbörande inte hade en lika engagerad lärare som jag.
Fröken Bengtsson hade även andra strängar på sin lyra. En av dessa var att se till att vi lärde oss läsa ordentligt. Även i detta ämne tragglade vi på och även här är jag djupt tacksam för hennes oändliga tålamod. Hon hade en fantastisk förmåga att få oss ungar intresserade av vårt språks spänst och ordrikedom.
Jag har för länge sedan konstaterat att en förutsättning för att vi ska kunna ta vara på våra rättigheter, och utnyttja våra friheter, är att behärska språket där vi lever. Därför är språkundervisningen skolans absolut viktigaste uppgift. För mig är det självklart att alla barn ska få adekvat utbildning i sitt modersmål. En annan sak livet lärt mig är att kan man inte sitt modersmål ordentligt – så har man också svårigheter att lära sig ett främmande språk.
Lite senare i skolan skulle vi börja lära oss engelska. Helt onödigt enligt den samlade uppfattningen i vår klass, som bestod av åtta pojkar och två flickor. Flickorna var förvisso av en annan åsikt men röstades ner i demokratiskt ordning.
Detta beslut struntade fröken Bengtsson helt och hållet i och gick med sedvanlig frenesi in i arbetet.
Många tunga suckar hördes från folkskolans lokaler i Norra Vram den termin lektionerna i engelska började.
Men fröken Bengtsson energi började på något konstigt sätt smitta av sig på oss ungar. Plötsligt började vi förstå vad Beatles texter handlade om. Vi började under allmän rodnad att översätta She loves me yeah yeah och Love me tender.
Själva har jag haft ofantlig nytta av de lingvistiska kunskaper som fröken Bengtsson mer eller mindre bankade in mitt huvud.
Bland det finaste jag varit med om i arbetet inom Transport är när vi utvecklat våra talboksbibliotek runt om i landet, från en blygsam start i mitten av 1980-talet till i dag. När jag då och då talar med någon chaufför kan jag oftast säga om vederbörande lyssnar på talböcker eller ej eftersom jag hör hur han eller hon använder språket. De som lyssnar på talböcker blir påverkade utan att de tänker på det. Allt medan jag hör hur de använder ”nya” ord från vårt omfångsrika språk.
Lev väl, hälsar Lasse
