Debatt. Att LAS-förändringarna var dömda att gå i stöpet säger sig självt, när man läser det fackliga löftet. Vad det beror på kan de lärda få tvista om. En sak är klar, alla förbund kan inte se förändringen som en förbättring.
Hade vi hjälpts åt inom LO att höja golven i avtalen kanske vi unisont kunnat säga att detta är ingen förbättring, och stått enade bakom vårt löfte. Nu är det en oenighet som på ytan ger skenet av ett splittrat LO och det hela känns som en utstuderad plan i att vingklippa en av de största aktörerna i arbetarrörelsen.
För tio år sedan satt jag med i avtalsgruppen till bevakningsavtalet. Det var sena nätter och diskussioner fram och tillbaka – och detta ”märke” och ”procentsatser”.
Pengar! Märket ska vara i pengar inte i procent, procent ger bara större löneklyftor. Och som vi sa på den tiden: ”Man kan inte handla mjölk för procenten.” Har vi själva skapat den orättvisa som lett fram till den olika synen på förbättringar i LAS?
Jag och mina fackliga kamrater ser förändringarna i LAS som en försämring och kan således inte gå med på dem utan att bryta mot det fackliga löftet vi gett varandra.
I Svenska Transportarbetareförbundet avdelning 26 har vi fattat ett beslut om att organisera upp oss. Under våren kommer vi att kraftsamla för att våra medlemmar ska organisera sig och känna den delaktighet och trygghet som ett fackligt medlemskap ger. Vi utmanar övriga avdelningar inom Transport, och övriga förbund inom LO, varje ny medlem gör oss starkare. ”Sörj ej – organisera!” (Joe Hill, 1879–1915.)
