Ledare. I september gick Sverigedemokraterna (SD) ut med att partiet tänker skjuta förslaget till ny upphandlingslag i sank. Det är en tung motgång för färdtjänstförare, flyttgubbar och tiotusentals andra löntagare som jobbar på uppdrag av stat och kommuner.
SD:s agerande är märkligt. Liksom argumenten som anförs när partiet nu gör en 180-gradersgir i synen på schysta villkor vid offentlig upphandling.
Det är ingen hemlighet att staten och kommunerna i praktiken fungerat som motor för lönedumpning och omfattande skattefusk i bland annat taxi- och flyttbranscherna. Krav på kollektivavtal skulle motverka avarterna. Att upphandlarna åtminstone måste begära villkor som motsvarar lägstanivån i avtalen – som civilminister Ardalan Shekarabi (S) föreslår – är ingen facklig tiopoängare, men väl ett steg i rätt riktning.
Varför säger SD plötsligt nej?
I debatten och partiets egen polemik går det att urskilja flera skäl.
Ett är hämnd. Hämnd för att Socialdemokraterna vägrar diskutera och förankra politiska förslag med SD innan de läggs fram i riksdagen.
Ett annat är okunskap eller möjligen historielöshet. SD:s talesman hävdade att lagförslaget var ett ingrepp i det fria företagandet. Ja, visst. Så är det. I princip alla civiliserade länder har infört förbud mot karteller. Exempelvis priskarteller.
Men lönekarteller är undantagna. Skälet är att det finns tillräckligt med bevis på de problem som uppstår när löntagare i desperata situationer börjar bjuda under varandra i jakten på arbete. Det är en spiral nedåt utan slut.
I Europa har alla länder utom tre lagstiftat om löneskydd för arbetstagarna, för att hindra just social dumpning. Antingen statlig minimilön eller så kallad allmängiltigförklaring av kollektivavtal.
Sverige är ett av de tre länderna som inte ingriper via lag. I stället har ansvaret lagts på arbetsmarknadens parter – alltså på fack och arbetsgivare.
Det är viktig en del av det vi brukar kalla den svenska modellen. En modell som uppenbarligen inte gillas av det parti som gjort ”Sverigevänner” till honnörsord.
Det är många som säger sig värna om den svenska modellen, inklusive kollektivavtalen. En del hycklar betänkligt. Svenskt Näringsliv tecknar via sina organisationer mängder av avtal med facken – samtidigt som man ägnar sig åt krypskytte mot systemet.
Som vid salladsbaren i Göteborg. Hotell- och restaurangfacket gjorde precis det man skulle. Begärde kollektivavtal. Ändå blev kritiken svidande och mediastormen monumental.
Nu har Svenskt Näringsliv hittat en ny fotsoldat att skicka ut i minfältet. SD är förkortningen.
