Krönika. För 160 år sedan var Krim skådeplatsen för en blodig konflikt mellan Öst och Väst. Upprinnelsen var Tsarrysslands ockupation av de osmanska furstendömena Moldavien och Valakiet. England och Frankrike slöt upp helhjärtat bakom Turkiet, inte minst eftersom man själv sneglade på de så kallade Donau-furstendömena. Dessutom krävde båda sidor högljutt garanterade rättigheter för katoliker respektive ortodoxa – i Palestina!
De mer cyniskt lagda hävdar att det egentligen handlade om Englands strävan att hålla det sönderfallande ottomanska imperiet vid liv, eftersom det säkrade britternas fria passage mot Indien och Afghanistan.
Den ryske tsaren Nikolai I hade räknat med att de europeiska stormakterna, i synnerhet Österrike, skulle förhålla sig åtminstone neutrala, som tack för hjälpen i nedslåendet av revolutionerna 1848. Men otack är världens lön, och ett fullständigt tillbakadragande av de ryska trupperna krävdes.
Nikolai gav vika, men nu struntade England och Frankrike i alla tjusigt formulerade förevändningar.
En stor militär styrka landsattes på Krimhalvön. Förutom England och Frankrike bestod styrkan givetvis av turkiska trupper, och något mer överraskande av en kontingent från Kungariket Sardinien.
De hade egentligen ingenting med den aktuella konflikten att göra, men hoppades genom sitt deltagande på stöd för expansionen i norra Italien, som ju skulle leda till Italiens enande.
Dessutom ingick i miljonstyrkan tyskar, schweizare (?!), och polacker, alltid lika pigga på att slåss för någon stormakt i hopp om framtida stöd.
På den ryska sidan fanns frivilliga från de ständigt trogna slaviska bundsförvanterna Bulgarien, Serbien och Montenegro, och dessutom Grekland, som tack för hjälpen i självständighetskampen.
Kriget på Krim utmärktes från första början av en exempellös militär inkompetens från båda sidor. Epidemier av kolera och skörbjugg decimerade soldaternas led. Långt mer än hälften av den halv miljon döda som kriget skördade föll offer för sjukdomar.
Efter nästan ett års belägring föll Sevastopol, ryssarna drog sig tillbaka, och kriget var över. Väst hade vunnit, men utan att kunna dra någon fördel av sin seger. Krim utrymdes, och ett fredsfördrag undertecknades.
Krimkriget kallas för det första moderna kriget. I klartext betyder det ett stillastående massmördande med hjälp av högteknologiska vapen.
Kriget flyttar nu också in i offentligheten. Gustave Doré ritar en serie med titeln ”Ryssarna” Kriget dokumenteras fotografiskt och telegrafen kommer till användning, vilket gör att tidningskorrespondenterna kan rapportera i realtid.
Om någon i detta virrvarr av stormaktsarrogans, lögnaktiga förevändningar och själlös mordiskhet ser likheter med vår egen tid är det ingen tillfällighet.
Sanningen är krigets första offer, då som nu.
