Krönika. I dag skulle Du ha fyllt nittiofem år. Vad Du skulle ha hatat att jag, din svärdotter, kan sitta här med penna, papper och ord och sätta mig till doms över Dig. Du, hade du fnyst; du vet ingenting. Du skulle blivit ursinnig över min makt. Du som ville ha all makten själv. Du som älskade att få alla att dansa efter din pipa. Acceptera dina familjetraditioner. Entusiasmeras av dina projekt. Baka hundra bullar, godast i stan. Fylla korvskinnen, med allt annat än spillprodukter, nej, inga trynen och öron här. Endast prima fläskkarré hamnade i din fjälster. Samma med syltan.
Du hette Malvy. Eller heter Malvy, rättare sagt. Så länge vi, dina närmaste finns, är Ditt namn omsusat. Jag tänkte allt oftare under dina sista levnadsår, att Du borde blivit företagare. Borde ha blivit chef. Men det var liksom inte i åtanke för en kvinna ur arbetarklassen född 1920 som yngst i en familj om nio. Du chefade över dina närmaste i stället.
När svärfar dött, som var ditt allt, var Du åttio år. Du hade ingen nu som satte Dig främst. Som var Din sol och din måne. Du hade ingen att lysa för med din starka karisma. Vi i din omgivning försökte. Det gjorde vi. Men aldrig räckte det.
Din kravlista gick aldrig att beta av, den fylldes på nerifrån hela tiden och omedelbart. Ha! Tror Du det räcker med att sortera och vika alla scarfs i min låda? Att leta Farsta Centrum runt hundra varv efter just den där genomskinliga nyansen nagellack?
En gång fick Du mig att, i jakten på en särskild sorts chokladöverdragna glasspinnar som bara fanns hos Hemglass, bokstavligen sprinta genom förorten efter glassbilens i fjärran försvinnande trudilutt. Jag fick tag i den efter någon kilometer och flämtande och genomsvettig återvände jag med min fångst. Du tog en pinne. Tja, undrar ändå om det var den här sorten…
I dag skulle Du ha fyllt 95 år. Och så som det så ofta är, förstår jag Dig mycket bättre nu. Då tänkte jag, varför kan hon inte vara mera nöjd. Tänka tillbaka på alla fina minnen. Uppskatta de omsorger som gavs. De stunder av sol och något gott som trots allt fanns då och då, ja, ganska ofta faktiskt.
Det jag tycker mig förstå bättre nu är att ingen människa ger upp sin karaktär frivilligt. Säger farväl till det som varit ens liv, till sina färdigheter, sin förmåga att ta plats och lysa för alla i ett sällskap.
Jag förstår nu att Du befann dig i en revolt mot tiden och livets obarmhärtiga gång. Dess vilja att knäcka oss, att förminska oss, att göra oss bensköra och förvirrade.
Även om det drabbade oss nära, vi som tyckte att vi kunde haft roligare tillsammans om Du oftare kunnat nöja dig, så frågar jag mig nu; är det så självklart?
Du kämpade för Ditt liv. För Ditt jag. För stoltheten och värdigheten. Du ville ha allt. Och Du ville ha alla tillbaka igen. Är det så konstigt?
I själva verket är det väl ännu underligare att de hela världar som vi, varje person inrymmer, skall behöva förödmjukas och utplånas. Du slogs för Ditt liv. Du gav aldrig upp.
Kära svärmor, kära Malvy, grattis på Din nittiofemårsdag!
