”Jag satt fast under plankhögen”
Mötet. Lastbilschauffören Joakim Söderman har varit nere på botten och vänt. En svår arbetsplatsolycka förvandlade livet till en svart sörja. Länge kom han inte upp i hytten – nu ska han ut på vägarna igen.
Det är som att dröm och verklighet flyter samman i dimmorna. Joakim Södermans andetag är tunga och långsamma. Runt om honom människor i vita rockar. Kroppen fullpumpad med morfin. Nyss kände han en förlamande smärta. Nu, nästan ingenting. Han vet plötsligt inte om han är på väg hem – eller på väg bort.
– Jag kände mig som Russell Crowe när han seglar i väg över fälten i Gladiator. Började se pixlar och grejer. Jag trodde att det var slut, säger han.
Den 10 augusti 2018 skadades Joakim svårt i en arbetsplatsolycka, när han skulle lossa virke på Byggmax i Falköping. Drygt åtta år senare tar han emot hemma i lägenheten i Falköping. Två steg in över tröskeln är allt som krävs för att få nästan hela Joakim Södermans värld i famnen. På hyllor och ovanpå garderobslängan i hallen står modellastbilar på rad, på väggarna hänger inramade foton med lastbilsmotiv. Det är ingen högoddsare att en lastbilschaffis med över 40 år i yrket bor här.
– Det har alltid bara varit lastbilar, lastbilar. Jag är tredje generationens lastbilschaufför. Det har aldrig funnits något annat.
Börjar som en vanlig dag

Han dukar fram kaffe och knäckebröd med ost och sätter sig till rätta i soffan. Konkret och sakligt bjussar han på sin berättelse. Den 10 augusti 2018 börjar som en vanlig dag. Joakim Söderman nöter asfalt mellan Skövde och Falköping. Han har fått några koppar kaffe innanför västen. Lasse Stefanz fyller lastbilshytten.
Felicita, hela livet framför mig.
Tar bara för mig av allt jag vill ha.
Tror på solen jag ser nu.
Önskar mig mer nu, åh Felicita.
Han vet det inte då, men bara någon timme senare kommer hela livet att vändas uppochner. Joakim rullar in med sitt ekipage till Byggmax, för att leverera impregnerat virke. Truckföraren, anställd på bygghandeln, är oerfaren och har aldrig lossat virke tidigare.
– Han får virkespaketet på toppen av gafflarna, men tar inget omtag.
Joakim tecknar en vågformig rörelse med händerna för att visa hur paketet börjar kränga i luften. Då händer det som inte får hända. Truckföraren tappar det 3,5 ton tunga lasset. Joakim slås omkull av den väldiga vikten.
– Plötsligt ligger jag under plankhögen och känner att jag sitter fast. Jag bara vrålar: ”Hämta motorsågen och kapa av benet eller brädhögen!”
Nära döden

Joakim Söderman reser sig ur soffan och kommer tillbaka med en trave pärmar. Journalanteckningar, myndighetsbeslut, utlåtanden – han har samlat på sig många dokument sedan olyckan.
– Jag var nära döden. Virket var bara en decimeter från att träffa mig i huvudet. Det kunde ha blivit fullständig, jävla katastrof, säger han.
Han klarade sig med en hårsmån, men vänster fot och underben trasades sönder. På sjukhuset konstaterades 22 frakturer. Dessutom hade huden skalats av foten. Joakim bläddrar fram till en knivskarp fotoutskrift.
– Här ska du se. Hela foten var en köttslamsa.
Den ilsket röda, oformliga kroppsdelen på bilden är svår att identifiera. Han opererades och blev kvar på ortopedavdelningen i 42 dygn. Men det stannade inte där. Hela livet brakade ihop. Vardagen fylldes av smärta – fysisk, psykisk och själslig. Joakim hamnade i rullstol, opererades fler än 40 gånger, blev tungt medicinerad, isolerad och gick upp kraftigt i vikt.
Tappade livsgnistan

I oktober 2021 vägde han 208 kilo.
– Jag mådde skit, fullständigt skit. Jag var knarkoman i flera år. Läkarna skrev ut hejdlöst med piller för att jag inte skulle ha ont, men jag blev helt konstig i huvudet. Jag tappade livsgnistan.
Som om inte det vore nog, följde både en separation och diskussion om amputation.
– Väger du två-, trehundra kilo hänger inte hjärnan med. Jag gick ner i ett så jävla svart hål. Jag vände på dygnet, blev självmordsbenägen. Polisen fick hämta mig vid järnvägen några gånger.
Han beskriver den där tiden som ett lågintensivt malande, ständigt omsluten av ett bedövande mörker. Joakim Söderman var nere på botten.
Högstadiet var en katastrof
Vi formas i barndomen. Joakim växte upp i Stenstorp, en liten ort på Falbygden, som äldst av nio syskon. När han var sju flyttade familjen till Skövde. Mamma var barnmorska och pappa var lastbilschaufför.
– Skolgången var hackig. Högstadiet var katastrof, säger han och skakar på huvudet.
En anpassad plan innebar att Joakim skulle gå i skolan tre dagar per vecka och följa med pappa till åkeriet i två. Till slut var han ute på vägarna hela veckorna.
– Morsan var arg, minns jag. Det tog många år innan jag slutade räkna på fingrarna.
Han skrattar gott.
– Att få vara med i lastbilen var allt. Det var skönt, det var frihet. Jag kände tidigt att jag var på rätt ställe.
”Rena Vilda Västern”

1985 tog han alla sina körkort. Joakim körde tio år på Norrland, nästan tjugo på kontinenten – ”från Nordnorge, till Marseille, till Marocko”. Berättelserna är så många och spännande att det snart känns som att vara på tivoli. Det är bara att spänna fast sig och åka med. Som den gången när han och kompisen ”Lasse Lidköping” körde hjälpsändningar till Östeuropa och var nära att bli av med hela lasten.
– Det var rena Vilda Västern. Rånare och banditer och mutor till höger och vänster.
”Nu bara kör du, släpp inte på gasen”, förmanade vännen.
– Vi körde nonstop med full gas genom en park. Det bara rök flisor från bänkarna.
Joakim Söderman har alltid haft en orubblig yrkesstolthet. Fallet blev hårt, när den svåra olyckan gjorde att han inte längre kunde köra lastbil.
– Världen krympte till en liten ärta, från att ha varit en hel jordglob.
Ultimatum
Viktuppgången och stillasittandet bidrog till både diabetes och högt kolesterol. En gång i timmen pumpades 60 milligram morfin rätt in i blodomloppet. Läkaren gav Joakim ett ultimatum: ”Lev eller dö. Om du håller på så här har du bara något år kvar att leva”. De orden blev vändpunkten.
– Det var inget snack om att jag behövde kämpa för en förändring. Det var ett måste. Jag har ju barn och barnbarn, säger han och hela ansiktet mjuknar.
Han gjorde en radikal livsstilsförändring och genomgick så småningom två viktminskningsoperationer. Nu står vågen på 99 kilo blankt.
– Jag hade höga blodfetter och högt socker och fan och hans mormor. Allt det där är borta. Jag äter inga mediciner. Till och med synen har blivit bättre. Men det har tamejfan varit blod, svett och tårar.
”Lite Robocop”
Han kilar ut på balkongen för att ta en cigg. När han rör sig över golvet hörs ett svagt ljud, ett pys.
– Ja, det är lite Robocop över det hela, skojar han, när jag frågar om ljudet kommer från benprotesen.
Det finns inga ängsliga ramar för vårt samtal. Alla frågor är tillåtna.
I augusti 2024 amputerades foten och en del av underbenet. Hur kändes det? En katastrof? En förlust?
– Det var så jävla skönt. Jag hade ingen cirkulation i foten, och ont hela tiden. När de tog bort foten kände jag hur tempen steg i hela kroppen.

Benprotes
Ett par månader senare klev Joakim upp i protesen.
– ”Nu går vi”, sa jag, och bara for i väg. De var sjukt imponerade på ortopedtekniska.
Vårt samtal pågår i flera timmar. Det går i vågor, växlar mellan blytungt allvar och lättsamt skojigt. Ett år efter olyckan frågade Försäkringskassan om han ville bli förtidspensionär. Absolut inte, sa Joakim, som alltid har strävat efter att komma tillbaka. Han berättar om barnen och barnbarnen, som har gett honom kraft när tillvaron känts mörk. ”Nu pappa, ska du snart upp och köra igen”, har döttrarna peppat.
– Jag har aldrig varit sådan där att jag har satt mig ner och gett upp. Någon liten jävlar anamma har jag alltid haft.
I februari i år började han att rehabträna för att öka stabilitet och styrka. För ett halvår sedan kunde han inte klättra upp i lastbilshytten. Annat är det nu.

Får köra igen
Vi åker till transportbolaget Boxer bud, i andra änden av stan, där grundaren Jennifer Blomster tar emot. I dagarna har det nåtts en uppgörelse mellan Arbetsförmedlingen och företaget, som ger Joakim möjligheten att köra lastbil igen – med vissa anpassningar.
– Joakims erfarenhet är extremt värdefull för oss. Han är en old-school-förare. Det krävs mycket av våra chaufförer, och drivet som han har visat är enormt, säger Jennifer Blomster.
Den där varma känslan av att känna sig behövd kan göra något med en människa. Man kan nästan se hur glädjen och stoltheten gör Joakim Söderman några centimeter längre.
– Jag vet att jag är jäkligt bra på det jag gör. Jag kan inget annat. Gnistan har falnat men aldrig slocknat. Nu har den fått bränsle så det heter duga.