;
Det går inte att ta miste på Joakim Södermans orubbliga yrkesstolthet. Han tog alla sina körkort 1985. ”Jag vet att jag är jäkligt bra på det jag gör. Jag kan inget annat”, säger han. Foto: Maria Lund
Close
Det går inte att ta miste på Joakim Södermans orubbliga yrkesstolthet. Han tog alla sina körkort 1985. ”Jag vet att jag är jäkligt bra på det jag gör. Jag kan inget annat”, säger han.
Close

”Jag satt fast under plankhögen”

Mötet. Lastbilschauffören Joakim Söderman har varit nere på botten och vänt. En svår arbetsplatsolycka förvandlade livet till en svart sörja. Länge kom han inte upp i hytten – nu ska han ut på vägarna igen.

Det är som att dröm och verklighet flyter samman i dimmorna. Joakim Södermans andetag är tunga och långsamma. Runt om honom människor i vita rockar. Kroppen fullpumpad med morfin. Nyss kände han en förlamande smärta. Nu, nästan ingenting. Han vet plötsligt inte om han är på väg hem – eller på väg bort.

– Jag kände mig som Russell Crowe när han seglar i väg över fälten i Gladiator. Började se pixlar och grejer. Jag trodde att det var slut, säger han.

Den 10 augusti 2018 skadades Joakim svårt i en arbetsplatsolycka, när han skulle lossa virke på Byggmax i Falköping. Drygt åtta år senare tar han emot hemma i lägenheten i Falköping. Två steg in över tröskeln är allt som krävs för att få nästan hela Joakim Södermans värld i famnen. På hyllor och ovanpå garderobslängan i hallen står modellastbilar på rad, på väggarna hänger inramade foton med lastbilsmotiv. Det är ingen högoddsare att en lastbilschaffis med över 40 år i yrket bor här.

– Det har alltid bara varit lastbilar, lastbilar. Jag är tredje generationens lastbilschaufför. Det har aldrig funnits något annat.

Börjar som en vanlig dag

Vänster underben och fot trasades sönder vid olyckan 2018. På sjukhuset konstaterades 22 frakturer. I augusti 2024 amputerades foten och en del av benet. Foto: Maria Lund
Vänster underben och fot trasades sönder vid olyckan 2018. På sjukhuset konstaterades 22 frakturer. I augusti 2024 amputerades foten och en del av benet. Foto: Maria Lund

Han dukar fram kaffe och knäckebröd med ost och sätter sig till rätta i soffan. Konkret och sakligt bjussar han på sin berättelse. Den 10 augusti 2018 börjar som en vanlig dag. Joakim Söderman nöter asfalt mellan Skövde och Falköping. Han har fått några koppar kaffe innanför västen. Lasse Stefanz fyller lastbilshytten.

Felicita, hela livet framför mig.

Tar bara för mig av allt jag vill ha.

Tror på solen jag ser nu.

Önskar mig mer nu, åh Felicita.

Han vet det inte då, men bara någon timme senare kommer hela livet att vändas uppochner. Joakim rullar in med sitt ekipage till Byggmax, för att leverera impregnerat virke. Truckföraren, anställd på bygghandeln, är oerfaren och har aldrig lossat virke tidigare.

– Han får virkespaketet på toppen av gafflarna, men tar inget omtag.

Joakim tecknar en vågformig rörelse med händerna för att visa hur paketet börjar kränga i luften. Då händer det som inte får hända. Truckföraren tappar det 3,5 ton tunga lasset. Joakim slås omkull av den väldiga vikten.

– Plötsligt ligger jag under plankhögen och känner att jag sitter fast. Jag bara vrålar: ”Hämta motorsågen och kapa av benet eller brädhögen!”

Nära döden

För ett halvår sedan kunde inte Joakim klättra upp i lastbilshytten. Men nu är han tillbaka. Foto: Maria Lund
För ett halvår sedan kunde inte Joakim klättra upp i lastbilshytten. Men nu är han tillbaka bakom ratten. Foto: Maria Lund

Joakim Söderman reser sig ur soffan och kommer tillbaka med en trave pärmar. Journalanteckningar, myndighetsbeslut, utlåtanden – han har samlat på sig många dokument sedan olyckan.

– Jag var nära döden. Virket var bara en decimeter från att träffa mig i huvudet. Det kunde ha blivit fullständig, jävla katastrof, säger han.

Han klarade sig med en hårsmån, men vänster fot och underben trasades sönder. På sjukhuset konstaterades 22 frakturer. Dessutom hade huden skalats av foten. Joakim bläddrar fram till en knivskarp fotoutskrift.

– Här ska du se. Hela foten var en köttslamsa.

Den ilsket röda, oformliga kroppsdelen på bilden är svår att identifiera. Han opererades och blev kvar på ortopedavdelningen i 42 dygn. Men det stannade inte där. Hela livet brakade ihop. Vardagen fylldes av smärta – fysisk, psykisk och själslig. Joakim hamnade i rullstol, opererades fler än 40 gånger, blev tungt medicinerad, isolerad och gick upp kraftigt i vikt.

Tappade livsgnistan

När Joakim var som störst vägde han 208 kilo. I dag står vågen på 99 kilo blankt. Foto: Privat
När Joakim var som störst vägde han 208 kilo. I dag står vågen på 99 kilo blankt. Foto: Privat

I oktober 2021 vägde han 208 kilo.

– Jag mådde skit, fullständigt skit. Jag var knarkoman i flera år. Läkarna skrev ut hejdlöst med piller för att jag inte skulle ha ont, men jag blev helt konstig i huvudet. Jag tappade livsgnistan.

Som om inte det vore nog, följde både en separation och diskussion om amputation.

– Väger du två-, trehundra kilo hänger inte hjärnan med. Jag gick ner i ett så jävla svart hål. Jag vände på dygnet, blev självmordsbenägen. Polisen fick hämta mig vid järnvägen några gånger.

Han beskriver den där tiden som ett lågintensivt malande, ständigt omsluten av ett bedövande mörker. Joakim Söderman var nere på botten.

Högstadiet var en katastrof

Vi formas i barndomen. Joakim växte upp i Stenstorp, en liten ort på Falbygden, som äldst av nio syskon. När han var sju flyttade familjen till Skövde. Mamma var barnmorska och pappa var lastbilschaufför.

– Skolgången var hackig. Högstadiet var katastrof, säger han och skakar på huvudet.

En anpassad plan innebar att Joakim skulle gå i skolan tre dagar per vecka och följa med pappa till åkeriet i två. Till slut var han ute på vägarna hela veckorna.

– Morsan var arg, minns jag. Det tog många år innan jag slutade räkna på fingrarna.

Han skrattar gott.

– Att få vara med i lastbilen var allt. Det var skönt, det var frihet. Jag kände tidigt att jag var på rätt ställe.

”Rena Vilda Västern”

Lastbilschauffören Joakim Södermans värld krympte till en liten ärta, från att ha varit en hel jordglob, efter den svåra arbetsplatsolyckan. Han har kämpat oändligt hårt för att komma tillbaka. Foto: MAria Lund
Lastbilschauffören Joakim Södermans värld krympte till en liten ärta, från att ha varit en hel jordglob, efter den svåra arbetsplatsolyckan. Han har kämpat oändligt hårt för att komma tillbaka. Foto: Maria Lund

1985 tog han alla sina körkort. Joakim körde tio år på Norrland, nästan tjugo på kontinenten – ”från Nordnorge, till Marseille, till Marocko”. Berättelserna är så många och spännande att det snart känns som att vara på tivoli. Det är bara att spänna fast sig och åka med. Som den gången när han och kompisen ”Lasse Lidköping” körde hjälpsändningar till Östeuropa och var nära att bli av med hela lasten.

– Det var rena Vilda Västern. Rånare och banditer och mutor till höger och vänster.

”Nu bara kör du, släpp inte på gasen”, förmanade vännen.

– Vi körde nonstop med full gas genom en park. Det bara rök flisor från bänkarna.

Joakim Söderman har alltid haft en orubblig yrkesstolthet. Fallet blev hårt, när den svåra olyckan gjorde att han inte längre kunde köra lastbil.

– Världen krympte till en liten ärta, från att ha varit en hel jordglob.

Ultimatum

Viktuppgången och stillasittandet bidrog till både diabetes och högt kolesterol. En gång i timmen pumpades 60 milligram morfin rätt in i blodomloppet. Läkaren gav Joakim ett ultimatum: ”Lev eller dö. Om du håller på så här har du bara något år kvar att leva”. De orden blev vändpunkten.

– Det var inget snack om att jag behövde kämpa för en förändring. Det var ett måste. Jag har ju barn och barnbarn, säger han och hela ansiktet mjuknar.

Han gjorde en radikal livsstilsförändring och genomgick så småningom två viktminskningsoperationer. Nu står vågen på 99 kilo blankt.

– Jag hade höga blodfetter och högt socker och fan och hans mormor. Allt det där är borta. Jag äter inga mediciner. Till och med synen har blivit bättre. Men det har tamejfan varit blod, svett och tårar.

”Lite Robocop”

Han kilar ut på balkongen för att ta en cigg. När han rör sig över golvet hörs ett svagt ljud, ett pys.

– Ja, det är lite Robocop över det hela, skojar han, när jag frågar om ljudet kommer från benprotesen.

Det finns inga ängsliga ramar för vårt samtal. Alla frågor är tillåtna.

I augusti 2024 amputerades foten och en del av underbenet. Hur kändes det? En katastrof? En förlust?

– Det var så jävla skönt. Jag hade ingen cirkulation i foten, och ont hela tiden. När de tog bort foten kände jag hur tempen steg i hela kroppen.

Barn och barnbarn har gett Joakim kraft när tillvaron känts mörk. Foto: Maria Lund
Barn och barnbarn har gett Joakim kraft när tillvaron känts mörk. Foto: Maria Lund

Benprotes

Ett par månader senare klev Joakim upp i protesen.

– ”Nu går vi”, sa jag, och bara for i väg. De var sjukt imponerade på ortopedtekniska.

Vårt samtal pågår i flera timmar. Det går i vågor, växlar mellan blytungt allvar och lättsamt skojigt. Ett år efter olyckan frågade Försäkringskassan om han ville bli förtidspensionär. Absolut inte, sa Joakim, som alltid har strävat efter att komma tillbaka. Han berättar om barnen och barnbarnen, som har gett honom kraft när tillvaron känts mörk. ”Nu pappa, ska du snart upp och köra igen”, har döttrarna peppat.

– Jag har aldrig varit sådan där att jag har satt mig ner och gett upp. Någon liten jävlar anamma har jag alltid haft.

I februari i år började han att rehabträna för att öka stabilitet och styrka. För ett halvår sedan kunde han inte klättra upp i lastbilshytten. Annat är det nu.

Joakim tillsammans med Jennifer Blomster, grundare av Boxer bud. En uppgörelse mellan Arbetsförmedlingen och företaget ger Joakim möjlighet att köra lastbil igen. Foto: Maria Lund
Joakim tillsammans med Jennifer Blomster, grundare av Boxer bud. En uppgörelse mellan Arbetsförmedlingen och företaget ger Joakim möjlighet att köra lastbil igen. Foto: Maria Lund

Får köra igen

Vi åker till transportbolaget Boxer bud, i andra änden av stan, där grundaren Jennifer Blomster tar emot. I dagarna har det nåtts en uppgörelse mellan Arbetsförmedlingen och företaget, som ger Joakim möjligheten att köra lastbil igen – med vissa anpassningar.

– Joakims erfarenhet är extremt värdefull för oss. Han är en old-school-förare. Det krävs mycket av våra chaufförer, och drivet som han har visat är enormt, säger Jennifer Blomster.

Den där varma känslan av att känna sig behövd kan göra något med en människa. Man kan nästan se hur glädjen och stoltheten gör Joakim Söderman några centimeter längre.

– Jag vet att jag är jäkligt bra på det jag gör. Jag kan inget annat. Gnistan har falnat men aldrig slocknat. Nu har den fått bränsle så det heter duga.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Utsatthet. Illustration: Ingrid Fröhlich

Från slippriga kommentarer till övergrepp – transportare vittnar om utsatthet

Arbetsmiljö. På väg till julbordet skämtade kollegorna om att Erika såg ut som en porrstjärna. Nora hörde grabbgänget på kundföretaget tala om henne som ”skadat gods”. För Julia slutade festen med ett fysiskt övergrepp.

För många utsatta blir konsekvensen att det är de själva som tvingas byta arbetsplats, eller till och med yrke, och förövaren kan jobba vidare som om ingenting hänt. Foto: Dexter Svärd Huss

”Du är inte ensam – det finns stöd att få”

Arbetsmiljö. Efter åkeriets årliga julfest utsattes Julia för ett övergrepp av en man som hon tidigare uppfattat som ”helt normal och vettig”. Så blev hennes väg ut ur traumat.

Maria Delin är generalsekreterare på Branschorganisationen för sökhundar. Foto: Dexter Svärd Huss

Så avslöjar hundarna knarket: ”Ett jävlar anamma”

Säkerhet. Rätt inställning och fokus – två egenskaper hos hundarna som granskar tungt gods. Specialtränade nosar hjälper åkerier på flera sätt. Här är egenskaperna som avgör om de lyckas.

Månadens medlem
Kenneth Christoffersson körde lastbil under många år, men han trivs bättre med arbetet och gemenskapen i Norrköpings hamn. Foto: Dexter Svärd Huss

Sexton år i kranen – och fortfarande en rookie

Hamn. Högt ovanför Norrköpings hamn sitter Kent Allan, eller ja, han kallas det bland sina kollegor. Vissa medarbetare har tillbringat hela yrkeslivet i hamnen. Kranföraren Kenneth Christoffersson har ”bara” jobbat där i 16 år, men tror sig veta varför.

Hallå där!

Alve Bladin

…ungdomsansvarig vid förbundskontoret och gruppledare för transportarna i LO:s Ungforum.

Hallå där!

Catrine Franzén

… kursplaneringssamordnare på Bya. Du ansvarar för att organisera kurstillfällen inom säkerhetsbranschen.

Hallå där!

Nima Farahi

... ny utredare på Transport. Under det kommande halvåret ska du bland annat hjälpa förbundet att räkna på krav och kostnader i den aktuella avtalsrörelsen.

Månadens medlem
Janni möter tusentals besökare i varuhuset varje dag – med genuin nyfikenhet. Foto: Dexter Svärd Huss

Janni möter tusentals människor – varje dag

Arbetsliv. Stegräknaren står sällan på mindre än 20 000 steg om dagen, och mötena mäts i tusentals. Väktaren Janni Stäveby Mattsson jobbar i ett av Sveriges mest intensiva människomyller, Gekås i Ullared. När som helst kan hon behöva rycka ut på bränder i närområdet.

Hallå där!

Jonas Persson

…du är sammankallande i valberedningen inför nästa års kongress. Vad innebär det?

Hallå där!

Johanna Bergsten (S)

...42 år, jobbar som ombudsman i Timrå. Körde tidningar i 20-årsåldern och gick med i Transport efter en orättvis erfarenhet.

Månadens medlem
Moussa Mourad är skyddsombud på Frode Laursens terminal och har fått utmärkelsen årets medlemsvärvare i Helsingborgsavdelningen.

Moussa är en fena på att värva medlemmar

Fackligt arbete. Rättvisa och kommunikation är centralt för Moussa Mourad – årets medlemsvärvare i Helsingborgsavdelningen, en utmärkelse han delar med en arbetskamrat på terminalen.

David Gustafsson bygger en fullskalig lastbil i lego. Foto: Dexter Svärd Huss

Vansinnesprojektet: David bygger fullskalig lastbil – i Lego

Skapande. Efter att ha gjort succé med en verklighetstrogen Volvo V70 – byggd i Lego – satsar David Gustafsson på ett större fordon. Med en ny smart metod. – Folk fattar vilket engagemang och vilken idioti som ligger bakom det här, säger han.

Hallå där!

Christian Florin

…studieorganisatör i Transport avdelning 2 (hamn) som vill tipsa läsarna om fackets kurser. Varför?

;