Krönika. Det finns en bok jag ständigt återvänder till när jag vill få bekräftelse eller hämta argument och det är Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog? Nästa år firar den 20 år men den är minst lika aktuell i dag som när den släpptes. Då, 2003, talade ingen om klass, men tack vare Jordahls bok kom klass upp på tapeten igen.
Nu har jag återvänt till den igen efter att jag råkade vara lite väl ”politisk” när min familj och en annan familj, ur en annan samhällsklass, sammanstrålade för att grilla och kallbada.
Jag råkade säga något om privilegier.
I likhet med Jordahl, som i sin bok kallar sig för ”klassfundamentalist”, har jag oerhört svårt att ta klassomedvetenhet. Att vara omedveten om vilka privilegier man har, eller till och med förneka att man är privilegierad, får mig att slå bakut. Inget är så lätt att ursäkta som sina egna privilegier.
Att gå på toaletten när man vill är ett privilegium som många inte reflekterar över. Att kunna ringa till Försäkringskassan eller läkaren på arbetstid är ett annat. Ett tredje är att kunna flexa, det vill säga att gå tidigare en dag och sedan kompensera för det en annan dag.
Att vara privilegierad, handlar även om tillgångar, om kapital. Kommer ni ihåg Ann Wibble? Hon var borgerlig finansminister 1991–1994 och känd för att ha yttrat ”alla svenskar borde ha en årslön på banken”. Jag har ingen årslön på banken. Jag har heller inga tillgångar jag kan sälja av om jag får det knapert. Det enda jag kan göra är att sälja min tid och även den är reglerad.
Men jag är i viss mån också privilegierad. Jag har ett heltidsjobb, min fru likaså, jag har ett kollektivavtal, jag har tak över huvudet och mat på bordet. Dock har det blivit mindre i plånboken.
Till och med den välbeställda medelklassen påverkas och beklagar sig över att de måste sälja av sina tillgångar och börja handla i lågprisbutiker. Tyvärr består deras obefintliga insikter om sina egna privilegier. Vi ses i kassakön!
