Krönika. Jag står på två plankor högt uppe i en byggnadsställning och ska lyfta i ett sexmetersrör. Det väger runt tjugo kilo och jag reser det sakta för att hålla balansen. Men just när jag ska sätta det på plats är det som om något hugger tag i det. En vindpust eller om det finns en skevhet i det som gör att det börjar luta utåt.
Jag förmår inte vända röret mot husväggen och till slut tvingas jag släppa taget. Men för sent och jag följer med, famlar efter något att ta tag i men är redan på väg ut från ställningen. Jag faller handlöst och marken rusar allt snabbare emot mig. Då piper väckarklockan sina långa elektroniska signaler.
För det mesta är inte mina drömmar så här hemska. Men många av dem är från tiden då jag jobbade på byggen i Stockholm. Jag drömmer att jag vandrar bland hustaken, ibland bara på en planka utlagd mellan huskropparna. In i mossbelupna lägenheter där jag träffar folk jag inte sett på många år och nästan glömt. Bråken med chefen kan jag också återuppleva. Vi var vänner sedan länge men kunde ryka ihop så att stickor och strån yrde och alla andra anställda sprang och gömde sig.
Kanske är drömmar ett sätt att dö en smula. Som om det är själen som ger sig tillkänna och börjar vandra omkring i dem.
Konstnären Ivan Augeli föddes 1869 i Sala. I tjugofemårsåldern konverterade han till islam. Men islam tillåter inte att man överträffar guds verk, det vill säga verkligheten, så det finns rätt lite muslimsk konst. Man inriktade sig mest på arkitektur. Därför målade också Augeli ”fult”, i dova softade färger och utan skarpa konturer.
Det blev en ”guds skugga” i stället. Men med ett inre ljus över bilderna där bakgrunden, helheten, är viktigare än detaljerna. Själv tycker jag att hans konst överträffar det mesta och jag är glad att jag äger en bok med målningar av honom.
Jag tänker på hur livet präglar oss. För den som varit i krig kan påsksmällare och fyrverkerier bli en skräckupplevelse. För den som blivit utsatt som barn kan en smekning över armen eller en kyss på kinden kännas som början på ett övergrepp. För dem och för de som tidigt blivit övergivna kan kärlek bli till en omöjlighet.
En tidig morgon för länge sedan skrev jag en dikt:
Jag såg ljuset i natt, för första gången
Ett starkt varmt ljus bakom kullen
Jag ville gå dit men fick inte
Men det gör ingenting för nu vet jag att vägen är funnen
Kanske finns ändå all världens kärlek där inuti själen. Och kanske är själen evig.
