Krönika. Jag är uppvuxen i en by i Västmanland. Min tyska mamma var ensamstående och min biologiska far satte plikttroget in underhållet på hennes konto varje månad. Än i dag förstår jag inte hur hon fick ihop det jo… hon var ett ekonomiskt geni! Hon vände och vred på varenda krona. Hennes tid och ork gick åt för att få allt att funka.
Hon jobbade som spritkassörska i Avesta och när hon inte jobbade tog hon hand om ett hus och en gigantisk trädgård där hon bland annat odlade morötter, potatis, lök, bönor och sallad. Vinbär och hallon förvandlade hon till saft och sylt och äpplena blev äppelmos. Nämnde jag att hon hade utbildat sig till husmor i Hamburg?
Hon slet ut båda höfterna, fick ”nya” höfter men eftersom hon slitit och arbetat sedan hon var tonåring, orkade kroppen inte mer och hon blev tidigt sjukpensionär. Plötsligt fanns det ännu mindre pengar att röra sig med.
När mina kompisar fyllde 15 köpte deras föräldrar EPA-traktor eller moppe till dem. Jag fick i stället en vacker, turkos cykel med bockstyre och 12 växlar som hon hade kommit över billigt.
När jag skulle börja gymnasiet, sålde mamma huset för en spottstyver och vi flyttade till Sala. Hon köpte en ny bil (begagnad men ny för henne). När det var dags för mig att ta körkort, fick jag övningsköra med henne och hon betalade teorin men sedan tog pengarna slut och det blev inget körkort.
Jag flyttade hemifrån när jag hade gått ut gymnasiet. Mamma hade inte längre råd att betala hyran och var tvungen att flytta till sommarhuset som min mormor hade köpt till min morbror. Där fick hon bo på nåder tills hon kom på fötter igen.
Vid 18 års ålder skulle jag försörja mig själv. Mitt första jobb var som guide i Sala Silvergruva. Jag minns speciellt en gång då kylskåp och skafferi gapade tomma men jag hade en drickaback som jag gick och pantade. Tack vare panten kunde jag äta fram till löningen.
Den turkosa cykeln följde med mig ända till Stockholm där någon stal den utanför Centralstationen. Jag sörjer den fortfarande.
