Ledare. Vi människor har åtskilligt att lära av myrorna. Särskilt den del av mänskligheten som kör bil. Slutsatsen kommer från forskare som medverkade i tv-programmet Vetenskapens värld.
En av forskarna, en fransyska, har ingående studerat hur just myror beter sig när de samlar in mat till stacken. Hemma i labbet byggde hon upp ett myrsamhälle och ställde sedan ut små låga skålar med läcker sockerlösning på lagom avstånd.
Det tog inte lång innan den första myran hittat dit. Vad gjorde myran då? Åt sig proppmätt och försökte dölja fyndet för de andra?
Nix, den lilla krabaten sprang raka (ganska raka) vägen hem och berättade om sockergruvan. En strid ström av myror följde sedan doftspåret som myra nummer ett lagt ut, och det blev startskottet till en frenetisk trafik som inte var olik morgonrusningen i exempelvis Stockholm.
I studiesyfte valde forskaren att jävlas lite. För att nå sockerskålen var myrorna tvungna att passera en smal bro som dessutom var bestyckad med en rad hinder.
Vad hände? Kaos, bråk, trängsel, visa fingret?
Icke. Myrorna började till synes automatiskt att dela in bron i filer – med olika riktning. När det blev riktigt körigt stannade några myror upp och tog på sig rollen som trafikpoliser.
Den häpna forskaren noterade dessutom att stacken tycktes anpassa strömmen av utsända myror efter vägens och brons kapacitet.
I tv-inslaget väcktes frågan om vad det är som gör att måttligt intelligenta insekter klarar något som vi människor ständigt går bet på. Varför måste bilister till varje pris tränga sig före i bilköer – när resultat blir att trafikkollektivet som helhet rör sig långsammare, på grund av mängder av mer eller mindre hänsynslösa filbyten?
Varför har snart hälften av alla bilister slutat använde blinkers – trots att de allra flesta antagligen tycker att den sortens enkla och helt kostnadsfria kommunikation gör att trafiken flyter bättre?
Något definitivt svar gavs nog inte i programmet, men myrorna tycks i vart fall ha ett gemensamt överskuggande mål. Det vill säga att samla in så mycket mat som möjligt till hela myrsamhället. Miljontals år av evolution har mejslat fram krabater som någonstans fattar att samarbete lönar sig.
Bilister har långt kvar. Där är det individen som räknas. Många – inte alla bör väl sägas – är beredda att ta betydande risker för att komma fram några sekunder snabbare.
Fast det förklarar ändå inte varför så många har så förtvivlat svårt att peta blinkersspaken ett hack upp eller ner.
