”Ingen förtjänar att uppleva det här”
Utsparkad. Med knappt tre månader kvar till beräknad förlossning var Johanna på regionsjukhuset för kontroll. Då fick hon samtal från sin arbetsgivare, åkeriet där hon stortrivts under många år. Nu var beskedet att företaget hade noll förtroende kvar för henne – och Johanna insåg för första gången att hennes anställning kunde vara avslutad.
– Kan jag hjälpa någon annan genom att berätta vill jag gärna göra det. Jag önskar att jag själv fått mer stöd, men upplevde att det inte fanns något skyddsnät. För mig är inte det viktiga ett skadestånd, utan att rätt ska vara rätt, säger Johanna.
Hon heter egentligen något annat. Hennes erfarenhet av problem på arbetsplatsen ligger några år bakåt i tiden. Trots att Johanna både är vältalig och högskoleutbildad, och själv upplever sig som i grunden stark, kände hon sig helt utlämnad, ”som ensam i en liten gummijolle ute på havet”, och kunde bara tänka på att hålla i sig själv.
– Vad ska då inte en tjej som kanske är 24 år, ny i yrkesrollen, inte läst arbetsrätt och som är gravid, känna i en liknande situation? säger Johanna, som är i 35-årsåldern.
Fortfarande chaufför
Hon är fortfarande lastbilschaufför och bor kvar utanför en större stad i Mellansverige. Det åkeri Johanna kör för ligger dock i en annan region. Men det fungerar bra och hon trivs. Att hon vill vara anonym är delvis med tanke på den tidigare arbetsgivaren, trots allt:
– Jag vill ändå lyfta att det var en bra arbetsplats i många år, det var lugnt och stabilt. Jag såg nog också något av en fadersfigur i åkaren, och märkte hur bra han var med sina barnbarn, säger Johanna.
– Och jag frågar mig själv om vad problemen handlade om, var det att jag var gravid? Eller var det något annat?
Hon är medveten om att hon själv nog aldrig får svar på frågorna, hur ”världens bästa arbetsplats” under närmare nio år, plötsligt blev en plats där allt hon gjorde eller sa ifrågasattes och fick henne att känna sig värdelös.
Tuff och rolig tid
Tiden på det gamla familjeåkeriet beskriver Johanna annars som både tuff och rolig. Stämningen var generös och tillåtande. Hon och de andra chaufförerna, och åkaren, ställde upp för varandra. Fixade med bilarna, följde varandra också på sociala medier och, inte minst, hade kul ihop.
Transportarbetaren har tagit del av den erinran, en så kallad LAS-varning, Johanna fick från åkeriet under sin graviditet. För den utomstående är det svårt att bedöma allvaret i de påstådda förseelserna, men det är en rad punkter som bland annat rör att inget om åkeriet, eller åkeriets kunder, ska förekomma i medier – vare sig traditionella medier, som lokaltidningar och tv, eller sociala medier och bloggar på nätet. Chaufförerna måste också ta bort eventuella nallar, eller andra maskotar, från hytten i ”sin” bil efter avslutad körning. Och att det inte är okej att köra med tomteklädsel eller pynta sig med glitter vid lucia.
Johanna uppmanas i varningen att fortsättningsvis acceptera och följa reglerna, för att åkeriet ska betraktas som seriöst.
Rena felaktigheter
Johanna har själv kommenterat punkt efter punkt, kommit med förklaringar och kan också motsäga rena felaktigheter med dokumentation.
Hon ställer sig också frågan varför dessa regler just börjat gälla henne och ingen av kollegorna, och påpekar att hon alltid varit väldigt sparsam med aktiviteter på sociala medier, att hon helt saknar Youtube-konto och aldrig publicerat bilder på lastbil eller last i offentliga branschgrupper på exempelvis Facebook. Och att det knappast varit hon som började ”tomta” för välkända kunder, utan att traditionen förekommit innan hon började på åkeriet.
Som medlem i facket hörde sig Johanna av sig både till sin lokalavdelning, till Transport centralt och LO. Hon upplevde att stödet helt uteblev. Att hon i stället möttes av en attityd att det bästa vore sluta ”bråka”, skriva under varningen, ta gravidpenning och gå hem.
– Du kanske förstår att jag inte talade med någon kvinna om saken?
Kämpade på
Johanna ville fortsätta arbeta, och kämpade på. Av sin barnmorska och andra inom vården fick hon rådet att sjukskriva sig. Den stress och oro arbetsmiljön skapade innebar en risk inte bara för Johanna utan också för hennes ofödda barn.
När knappt tre månader återstod av graviditeten var hon inne på sjukhus för att göra en omfattande kontroll. Då ringde hennes arbetsgivare. Samtalet avbröts av en sköterska som kallade in henne, men Johanna hann ändå uppfatta att åkeriet helt förlorat förtroendet för henne. Hon insåg att de ville säga upp henne.
Grubblade mycket
– Att sitta där på ett sjukhus, i en korridor, inne i den sista fasen av graviditeten med mitt första barn, med alla känslor det innebär i sig och fundera på om man just fått sparken och inte förstå varför… Den känslan är obeskrivlig och den önskar jag inte någon, säger Johanna.
– Jag är yrkesstolt och jag älskar mitt jobb. Även om jag i grunden vet att man inte blir dålig och slarvig på två veckor grubblade jag mycket. Det förstörde den sista delen av min graviditet och det är ju en tid som aldrig kommer att komma tillbaka.
