Krönika. GPS är, om inte himlens gåva till människan, så till bilisten och framför allt till chauffören. Tidigare hade den som körde på utlandet hela lådan under sängen full med kartor. Och när man närmade sig en okänd stad var det lika bra att stanna vid första infartsmack och köpa en ny karta.
Nu letar den lilla manicken med bildskärmen och den kvinnliga elektroniska rösten, som på något sätt försöker låta sexig, sig fram längs Autobahnkreuzen och lotsar förbi vägarbeten på småvägar.
Lika lätt som resorna går genom länderna med starka miljöklassade motorer, är de välplanerade; och förstås också kontrollerade via gps, med ankomst, avgångs- och vilotider på bestämda klockslag. Allt går i vartannat då industrierna producerar, lastbilarna transporterar, terminalerna distribuerar och kunderna konsumerar i det oändliga.
Fast ibland går alltihop i baklås om man inte lyssnat på Rds-radion som kan ha sagt: ”Am A7, Hamburg richtung Hannover, 7 kilometer stock in der Verkehr.” Då sitter man där.
Sju kilometers kö som rör sig femhundra meter i timmen. Hur lång tid tar det?
Det är då man kan få känslan av att detta ändlösa transporterande av gods och människor i miljontals bilar härs och tvärs kanske bara är en parentes i historien.
Hur länge kommer vi att ha råd med detta överutnyttjande av resurser? En dag kanske resten av Europa stannar som Grekland. Då kan alla få samma besked som jag fick av en arbetsgivare en gång:
”Du kan inte få någon lön den här månaden.”
”Nehej, varför inte det?”
”För att jag inte har några pengar.”
Så trots att jag älskar chaufförsyrket, ungefär som en evig kärlekshistoria i en mycket medioker pilsnerfilm, så måste jag kanske inse att en kapitalismens apokalyps kan drabba också mig en vacker dag.
Och jag kommer att tänka på att jag faktiskt har levt i samhälle som var tryggt, ja nästan socialistiskt. Som ett litet, demokratiskt Kina var Sverige en gång och då pekade alla kurvor uppåt. Då var pensionsfonderna vigda för bostadsbyggande och inte för riskkapitalister på börsen. Och det fick inte finnas fler yrkesfordon än det fanns jobb till så att alla skulle kunna få rimligt betalt.
Nu är det helt andra saker än människors behov som styr, om det är sateliter, storbanker, superdatorer eller bara små giriga miljardärer.
Men på ett ställe är det lika lugnt som det alltid har varit: hemma vid huset ute på vischan. Fast även där får man kanske räkna med att bli fotad av en av Google Earths satelliter som far förbi då man står utanför stugknuten och slår en båge.
