Krönika. Sommaren är här! The summer is here! Voila l’été! Shit, vad det är härligt! Allt blir grönt, blommorna knoppas och slår ut till ett idogt surrande från humlor och bin. Det är som om själva livet tar fart och börjar om på nytt. Samtidigt har ett år gått sen sist, man har blivit ett år äldre och onekligen närmar sig den dag då, ja…
Fler äldre går också bort på våren och försommaren än andra tider på året. Min farmor gjorde det. Det var som om hon inte orkade samla krafterna till ännu en sommar.
Men barnen kryllar glatt i det sena kvällsljuset på fotbollsplaner och badplatser.
Jag har svårt att förstå människor som inte läser böcker eller tidningar, ja som till och med koketterar med att de aldrig öppnat en bok. Själv läser jag en hel del som ett sätt att koppla av, få nya intryck och i alla fall försöka förstå något av världen.
I familjens hägn, i soffan på landet, ser jag i senaste numret av Ordfront Magasin att svenskarnas skulder till omvärlden är lika stor som grekernas; om man räknar med de privata. Detta till skillnad från exempelvis tyskarna, som har balans även i privatekonomin.
Visst, artikelförfattaren Jan-Erik Pettersson nämner att det kan gå bra ändå. Om bara värdena på bostäder och andra tillgångar fortsätter stiga mer än skulderna. Men i länder som Spanien, Portugal och Irland har detta inte lyckats…
Sverige är extra intressant eftersom vi blivit privatiseringarnas moderland på jorden. Vilket alltså leder till privata företags ökande skuldsättning då de tar över offentlig verksamhet. Hur tokigt det kan gå skildras i, just det, en bok: Det stora tågrånet, om SJ:s styckning och utförsäljning.
Grundtanken var i och för sig begriplig. Alltför många gömde sig bakom den statliga byråkratin och cheferna hade dålig koll på verksamheten.
Vid bolagiseringen och senare utförsäljningen skulle varje enhet ha ekonomiskt resultatansvar där allt skulle upphandlas och konteras.
Resultatet blev ett snålande och räknande där billigast anbud vann och där ingick inte alltid sådant som reparationskonton och snöröjning. Och nu står vi inför en järnvägsinfarkt med nerkörd ekonomi sedan politikerna lekt affär med våra pengar. Där som överallt annars där det privatiserats. Man blir trött på alltihopa och känner vanmakt då man tänker på politikers iver att slumpa bort våra gemensamma tillgångar.
Jag lutar mig tillbaka i soffan i stillsam undran över om det kanske ändå vore lika bra att aldrig läsa.
Det öppna fönstret sveper in en sval vind, svalorna flyger visslande förbi och en barnröst hörs avlägset. Och som allt oftare nu för tiden lägger jag ifrån mig läsningen och sträcker ut mig för en ”powernap”. Då är plötsligt barnrösten helt nära vid mitt öra:
”Du ska inte sova morfar. Du ska vakna!”
”Vadå, vad är det Lillan?” säger jag sömndrucket.
”Sätt på datorn. Jag vill titta på Sean Banan! Sen ska vi gå ut och plocka blommor till mamma!”
