Davids krönika. Jag har varit med om flera kriser i arbetslivet. Och frågan är om det inte alltid är lite kris. När som helst kan förutsättningarna ändras och jobb försvinna i någon upphandling eller för att ett konkurrerande företag lagt ett skambud.
I större sammanhang inträffade en av de värsta kriserna i början av nittiotalet, då regeringen fick för sig att knyta kronan till euron. Valutahandlarna trodde inte på det och Riksbanken höjde räntan till 500 (femhundra) procent för att få pengarna att stanna i Sverige.
Jag behöver inte nämna att det gick åt helvete. Hela Sverige släcktes ner ända tills regeringen gav sig och lät kronan flyta fritt med en saftig devalvering som följd.
Till allt elände hade jag åkeri på den tiden. Men jag hade lite tur. Alla andra enbilsåkare ville ligga ute på vägen och dra som riktiga cowboys. Jag hade åkt på den tristaste körningen: kaffecontainrar mellan Stockholms frihamn och KF:s rosteri på Kvarnholmen.
Men kaffe dricker ju alla oavsett konjunktur. Och chaufförerna som väntade på jobb vid hamnen såg ut som om de kollade på en pingpongmatch, då de såg på mig fara fram och tillbaka med containrarna.
Att som nu, få benen undanslagna, och på bara ett par dagar bli helt utan jobb, har jag dock aldrig varit med om. Och kanske säger krisen oss något. Att hjulen snurrat för snabbt och så plötsligt, då vi står inför ett reellt hot, drabbas vi av panik och stänger ner allt.
Det är tveksamt om själva pandemin är värre än andra virus som sars, svininfluensan eller asiaten. Dödsfallen totalt sett i Sverige är hittills inte fler vid den här tiden än under influensautbrottet 2018, enligt SCB.
Men de som inträffar är naturligtvis fruktansvärt tragiska och jag har själv bekanta som gått bort i covid-19. Smittan kommer också tillbaka i vågor; som alla virus. Plus det hemska faktumet att nya virus är att vänta i framtiden.
Det måste vi förhålla oss till. Ha en äldrevård värd namnet med trygga anställningar, stabila livsmedelssystem (i höst kommer vi helt säkert få matbrist), relevant skyddsutrustning och ett samhälle där man planerar för människorna, inte bara för de som har störst kapital.
Just nu ser det dystert ut. Inga jobb, social distansering och inga resor. Men kraften finns där, vi kan greja den här krisen och vi kommer greja framtida kriser. För vi är starka och vi är bäst!
Och exakt nu får jag en förfrågan på sms om en körning till hösten. Jag knappar tillbaka ett: YES!
