Krönika. Valet till kommuner, landsting och riksdagen är över. Det kommer att bli en kolossal uppgift för Stefan Löfven, partiordförande för Socialdemokraterna, att leda en minoritetsregering.
Valresultatet innebär att inget block får politisk majoritet. Det väcker även en del intressanta frågor. Alliansen gör ett mediokert val där Moderaterna är de stora förlorarna. Sossarna fick strax över 31 procent av rösterna. Sverigedemokraterna mer än fördubblar sitt väljarstöd.
Hur blev det så här? Faktum är att Moderaterna först bedrev en politik som gjorde att SD kom in i riksdagen 2010. Bara det borde leda till eftertanke bland Moderaternas partistrateger, men icke.
Man fortsatte på den inslagna vägen så att SD denna gång fick fördubblat stöd bland väljarna. Fredrik Reinfelt har om och om berömt sig själv för att inte gett SD ens ett lillfinger. Vad han uppenbarligen inte tänkt på att det är den förda politiken som gett SD vind under vingarna. Även om Alliansen inte vill säga det rent ut så har den faktiskt regerat de senaste fyra åren med hjälp av Sverigedemokraterna [sic!].
Det var Moderaterna som ställde flyktingfrågan mot välfärden, och Reinfelts vädjan till svenska folket om att ”öppna sina hjärtan” var ett både patetiskt och osedvanligt korkat utspel i en valrörelse. Man ska komma ihåg att Moderaterna var det mest invandrarkritiska partiet i riksdagen innan SD gjorde entré på den politiska scenen. Mot den bakgrunden var försöket att spela humanist rent ut sagt löjligt.
De rödgrönas uppgift i det här valet borde ha varit enkel. Ett utbrett missnöje med den förda politiken kunde varit den katalysator som gjort de rödgröna partierna till valvinnare, men icke. Man lyckades sjabbla bort sig framför öppet mål. Vänstervinden som blåst ganska rejält under de sista åren sögs hel enkelt upp av SD, som dessutom utpekat arbetarrörelsen som sin största fiende.
Problemet för sossarnas väljare är att det under de senaste 25 åren inte gått att skilja mellan höger- och vänsterpolitik – såvida man inte varit politisk expert av något slag.
I början av 1990-talet kom så ”århundradets skattereform”, en överenskommelse över partigränserna. Det kom också att bli startpunkten för en total omsvängning av den klassiska socialdemokratiska politiken i det att i skattereformens kölvatten kom avregleringar, privatiseringar och utförsäljning av välfärden. Kampen mot inflationen blev viktigare än kampen mot arbetslösheten. På den vägen har det fortsatt. Inträdet i EU har närmast cementerat den politiken och det tycks inte finnas någon väg ut, i vart fall inte när man frågar politikerna.
Själv har jag en annan uppfattning.
Det handlar om trygghet i livets alla skeden. Om bara sossarna i valrörelsen hade talat om det som allt fler människor i Sverige tycker, nämligen att vi ska återupprätta välfärden. Om vi bara sagt: Vi ska skapa ett samhälle där vi alla bidrar efter bärkraft och tar ut efter behov. Att vi vill skapa ett samhälle där barn och unga får det stöd och den hjälp som behövs under uppväxtåren. Att vi ska skapa en arbetsmarknad där man känner trygghet och kan utvecklas i sitt jobb. Att vi ska återta vård, skola och omsorg från riskkapitalisterna och skapa världens bästa välfärdssamhälle.
Tyvärr så sa man inte detta och då undrar jag stillsamt: Hur svårt kan det vara att tala klartext?
Så länge sossarna inte gör det får vi nog räkna med att även fortsättningsvis vara ett 30-procentsparti.
