Krönika. Folk har börjat åka på ”safari” i Stockholm. De fattiga åker till Saltsjöbaden, Solsidan och Djursholm för att se hur överklassen har det i sina miljardvillor. Medan en kristdemokratisk politiker föreslagit att de bättre bemedlade ska åka och titta på de fattiga förorterna.
”För att det bland annat finns: hög andel social-bidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice och mängder med klotter.”
Den senare har dock fått ordentligt på näbben av mer politiskt korrekta debattörer. Det kan man förstå. Men å andra sidan vore det väl bra om man besökte varandras bostadsorter och fick se plats-erna där folk växer upp.
I stället för att avhumanisera varandra kunde exempelvis denne kristdemokrat se förorternas logik. Hur man liksom bor i enklaver i Sverige. Turkar i ett höghus, irakier i ett annat och kanske somalier i ett tredje. En kunnig guide kunde också berätta om hur de ofta gifter sig inom grupperna och hur de olika religionerna umgås med och ibland krigar mot varandra.
Platser är viktiga. De allra flesta personer jag träffat längtar på något sätt tillbaka dit dom en gång kom ifrån. I min rullande lastbilsvärld av industrier, godsmagasin, färjeterminaler och vägkrogar bär jag förstås också på en ständig hemlängtan. Men för en del människor kan ”hembygden” bli kontaminerad och nästan omöjlig att besöka igen.
Jag har en väninna som flydde undan tortyr och fängelse under militärdiktaturen i Uruguay. Nu har hon återvänt till sitt hemland, bara för att stöta på sina torterare som ännu går fria.
Saken blir inte bättre av att hon fått en känsla av att allt hon utsattes för hade ganska lite med hennes politiska verksamhet att göra. Mer handlade det om sadism då man torterade henne och mördade hennes vänner.
Och nu går alltså förövarna på de gator där hon växte upp, köper bröd på samma bagerier som hon och sitter kanske på en parkbänk i solen i Montevideo och äter en glass med sina barnbarn.
Själv kan jag tack och lov söka mig tillbaka till lugnare platser: förorterna söder om Stockholm. Trots en del våld och missbruk som alltid funnits kan jag tycka att det finns något vackert med höghusen då det lyser i lägenheterna om natten. Jag undrar över vad de har för sig därinne och tänker att det säkert är något mysigt…
Under evighetsresorna i min mobila arbetsplats, som då jag väntar i Puttgarden på natt-färjan till Danmark i ett alltmer avlövat och -fattigt Europa, känns det som om jag bara är alltför långt hemifrån.
Samtidigt är jag glad över att ha ett jobb, det måste man vara. Men jag undrar om hon som är därhemma förstår varför jag håller på med det här.
Och i vinterregnet och stormbyarna som får hytten att skaka, spelar den tyska nattradion ”Video-game” med Lana Del Rey: ”It’s you, it’s you, it’s all for you, everything I do…”
