Hellre ett foto i handen än tio i ”Molnet

Krönika. I en skokartong förvarar jag mina hårda kort. De som funnits i över hundra år. Som har överlevt alla nya tekniska inventioner. På några av de hårda korten finns en mystisk dam. Hon ser inte ut som de andra släktingarna. Hennes hår är korpsvart och ringlar sig ner över skuldrorna. Hennes ögon är ljusa som en natt i juni. En vithet i iris. Sneda som hos ett stort kattdjur.

Fotografierna är tagna hos en firma i Norrköping. Och det var till Norrköping min förfader markis di Sarnini flydde från Italien, där han vid sidan av Garibaldi slagits för Italiens enande. Vem var damen med kattögonen och det svarta håret? Det hårda kortet kan inte tala. Men bilden av henne finns kvar.

Vad kommer att finnas kvar av oss? I går satt vi och kollade på en film på datorn. Popp, så var det tyst. Ljudet försvann. Inte ens de vanliga obehagliga ljuden som kommer när man stänger av och på maskinen finns kvar. Den har stängt sin mun. Nu sitter jag här och berättar under stressen att någon annan funktion på den gamla trotjänaren ska hicka till och lägga av. Jag tänker på alla bilder som finns lagrade på datorn. Åratal av fotografering; resor, familjebilder, arbetsbilder, naturfotografering. Nå, funderar jag, mycket av det finns ju bränt på cd. Och en del på usb-minnen. Och på zip-disketter. Som inte går att spela upp längre. Zip var det nya, ett tag. Det som skulle ersätta de gamla disketterna det inte fick plats så mycket på. Zip var grejen. Den varade inte länge. Blev omkörd av cd-skivorna nästan omgående. Nu är det Molnet som gäller. Molnen som flyter omkring i cyberrymden fullagrade med familjebilder och reseminnen. Känns det tryggt?

Vad blir kvar efter oss? En massa ointagliga, kantiga burkar, i grafitgrått, svart eller vitt. Som storögda chimpanser eller rymdvarelser kommer våra efterlevande glo på attiraljerna och undra vad som finns i dem. Hur man får ut innehållet. Och molnen, ”de underbara molnen”, för att citera artonhundratalspoeten, kommer att vara upplösta för länge sedan. Omvandlade till nya tekniska landvinningar. Och för varje ”framsteg” försvinner miljoner bilder och minnen för oss, som vi inte hade tid eller kunnande eller råd att överföra till det nya.

Vi är bakbundna. Har bara att följa med så gott vi kan, när de innovativa datanördarna i Silicon Valley och annorstädes, viftar med framstegen och tjänar miljarder på denna vår bakbundenhet. Det är läskigt.

I min skokartong däremot. Där finns hårdvalutan. Papperskort så tjocka och så välgjorda att de hållit sedan slutet på artonhundratalet. Damen med de farligt bleka ögonen och de höga kindknotorna. Det kolsvarta håret som ringlar ned över axlar och klänningsliv. Vem var hon? Ingen finns kvar att fråga. Men hon lever för mig. Jag undrar över hennes främlingskap. Kanske skulle man skriva en roman kring henne.

Men innan jag gör det måste jag sätta mig och tröska över så mycket som möjligt av familjebilder och reseminnen till den nyinköpta externa hårddisken. Innan trotjänaren kraschar. Jag glor på den nya externa plåtlådan. Stor som en chokladkaka. Hur länge vet vi hur man öppnar den?

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vill S ha min röst krävs en rejäl gir åt vänster

Debatt. Jag beundrar verkligen mina kamrater som engagerar sig i Socialdemokraterna och som försöker få till förändringar. Att Reformisterna växt och nu är S största partiförening och att fackligt aktiva kamrater finns på partiets listor ger hopp. Men uppförsbacken är ändå för lång för mig och den tycks bli allt längre.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto Petrus Iggström

Kör ut dem!

Migration. Kör ut dem! löd en rubrik i Expressen i början av 1990-talet. Tidningen, eller åtminstone dess chefredaktör Erik Månsson, hade fått för sig att en majoritet av svenskarna ville kasta ut invandrarna. Den som blev utkastad var i stället han själv; han fick sparken.

Ingen liten skitsak

Arbetsvillkor. AI-bubblan är något alla talar om. Den handlar om tusentals miljarder – dollar. Många gånger mer än exempelvis den svenska statsbudgeten. När och om bubblan spricker kan det bero på något helt oväntat.

Lata speditörers paradis

Logistik. I en nattbuss på väg från jobbet kom jag i samspråk med föraren om våra respektive yrken. Han menade. – Att köra buss är bättre än att köra lastbil för här går paketen på själva. – Kan så vara, sa jag. Men mina paket är tysta och bråkar aldrig…

Alexandra Einerstams senaste krönikor
Alexandra Einerstam

Allt kan vara fejk

AI. Jag skrollar genom mitt flöde och vet inte längre vad som är verkligt. Det är inte bara att folk använder filter när de lägger ut foton, det är att allt kan vara fejk. Allt!

På Island finns hoppet och inspirationen

Politik. Det är valår i år och enligt opinionsmätningarna ser det bra ut för S men … Tänk om Tidöpartierna, med SD i spetsen, får så många röster att de återigen kan bilda regering och denna gång får SD också ministerposter. Ja, då är det lätt att mista hoppet för såväl demokrati som fackliga rättigheter.

Skit i nyårslöften – välj intentioner

Tid för förändring. Om bara några dagar är det nyårsafton och då hopar sig förväntningarna. Mitt i nyårskvällen står vi och tittar upp mot himlen där raketerna avlöser varandra. Och just där och då ska nyårslöften avges och löften staplas på varandra.

Trygg trafik kräver politiskt mod

Ledare. Vinterns isgata har ännu en gång visat att landets förare håller Sverige rullande under villkor som ingen politiker själv skulle acceptera. Samtidigt som valåret drar i gång fortsätter bristerna i arbetsmiljö, rastplatser och grundläggande hygienmöjligheter att ignoreras. Förarna förtjänar mer än vackra ord – de förtjänar trygghet, respekt och konkreta förbättringar.

Kortare arbetstid är viktig för oss alla

Ordförandeord. Hur ska Transport lösa frågan om arbetstidsförkortning? Den frågan ställs mest när jag träffar förbundets medlemmar. Många är frågande till hur arbetstiden ska kunna kortas när jobbet knappt hinns med i dagens system.

Klimatomställningen måste ge trygga jobb och säkra transporter

Insändare. 2026 behöver bli en vändpunkt för klimatkrisen. För transportarbetare är klimatförändringarna inte abstrakta. Extremväder, värmeböljor och översvämningar påverkar arbetsmiljön, ökar olycksriskerna och stör transporter som samhället är beroende av.

Dags att ta ansvar i alla led

Insändare. Nu är det dags att sätta ner fötterna ordentligt. Vi måste ta ett gemensamt ansvar i samhället när det gäller stress i arbetslivet.

När ovädret slår till räcker inte ord

Ledare. Äntligen är januari över. Det är en månad som på något sätt är mycket längre än sina 31 dagar. Vintern håller dock i sig. Och med det halkiga vinterväglag. I storhelgerna drabbades Sverige av både Johannes och Anna, stormar och snöoväder.

Ännu ett trick för att splittra arbetarklassen?

Debatt. Det är en gammal sanning: härska genom att splittra. Genom att blåsa upp skillnader mellan grupper kan fokus flyttas bort från det som förenar oss – lönearbetet och beroendet av trygga jobb för ett värdigt liv.

Solidaritet och rättvisa på allvar

Arbetstidsförkortning. Mycket prat om makteliten och deras löner dessa dagar, och att några få hela tiden äter mer av den så berömda ”kakan”. Givetvis är detta ett stort problem och totalt fel.

När facket är starkt vågar medlemmarna höja rösten

Debatt. Vi som arbetar på vägarna, i hamnarna och på terminalerna vet att trygghet inte bara handlar om försäkringar. Trygghet handlar om att våga säga ifrån när något är fel – och om att veta att man inte står ensam när man gör det.