Peter Stockhaus har varit med i nätverket sedan starten och tycker att kollegahjälpen fungerar väldigt bra för dem han träffar. ”Jag gör så lite, egentligen. Men vid varje möte ser jag hur något släpper. De behöver bara få prata av sig och känna sig förstådda, för det mesta”, säger han.

Kollegahjälpen. Ett nätverk av chaufförer och åkare som sträcker sig över hela landet står redo att stötta den som varit med om en olycka. Kollegahjälpen är vad det låter som, och det är helt ideellt. Ett samtal till SOS alarm är det enklaste sättet att få kontakt.

Plötsligt känns allt som rör sig på och vid vägen som en dödlig risk. Fotgängarna är helt oförutsägbara, och varje mötande bil kan komma över i den egna körbanan. Motståndet mot att ta ansvar för alla dessa ton lastbil känns oöverstigligt. Men det är då hjälpen finns runt hörnet.

Kollegahjälpen är ett sätt att få tillbaka en del av den trygghet som olyckan berövar chauffören. Göran Andersson är en av många som har varit med om en svår olycka, och Peter Stockhaus är en av något färre som finns där för kollegor som behöver prata. Det är det viktigaste, tycker båda: Det finns ett enormt behov av att tala med någon som förstår vad en chaufför är med om. Och hur en chaufför fungerar i trafiken.

– Vi ser allt innan det händer. Jag kan se vilken av bilisterna framför mig som kommer att göra något dumt. När det sker har jag redan foten på bromsen. Sånt fattar inte andra människor, konstaterar Göran Andersson.

Olyckan gick inte att undvika

Han själv var busschaufför när en cyklist for från sidan av vägen rakt ut framför honom. Hon träffades med full kraft i 50 kilometer i timmen. Det är nu snart 20 år sedan, periodvis mår han mycket dåligt fortfarande. Det skedde så oerhört snabbt, olyckan gick inte att undvika. Det är helt fastställt. Men tvivlet ligger alltid och lurar:

– Det kommer tillbaka, fast alltmer sällan. Hade jag kunnat göra något för att förhindra det?

Efter olyckan slutade han att köra buss, att ta ansvar för alla i bussen var för svårt. Timmerbil blev lösningen i början, men i dag kör han skåpbil i Norge. Kollegahjälpen hittade Göran Andersson först flera år efter olyckan, när en annan tragisk händelse hade väckt gamla minnen. Han ringde SOS och strax därpå hörde en kollegahjälpare av sig. Hon gjorde all skillnad i världen och i dag är han tryggare både vid ratten och i livet.

– Hon heter Ami Åhlander. Hon kom hem till mig med blommor, och vi fikade och pratade. Hon följde med mig till olycksplatsen också. Jag blev mycket lugnare när jag fick prata med henne, berättar han.

Träffar alltid den som ringer

Alla samtal slutar inte med möten, det är upp till kollegahjälparen att avgöra. Men Peter Stockhaus träffar alltid den som ringer. Han var med från starten i nätverket och han har i dag 20 års erfarenhet. Hans engagemang föddes egentligen i Bosnien, när fredsavtalet mäklat av Carl Bildt just skrivits under. De svenska FN-styrkorna blev fredsbevarande i stället för observerande, och fick tjänstgöra under Nato-flagg för att separera stridande parter. För den som tjänstgjorde som chaufför innebar freden ökad fara. Peter Stockhaus var med vid flera olyckor. Minor var det största hotet, många kollegor skadades, några dog.

– Vår krishantering var otroligt bra. Vi tog hand om varandra. Om någon omkommit följde vi med hem och lämnade över kistan. Vi träffade anhöriga och berättade vad som hänt. Vi tog oss tid att bearbeta. Vi fick komma tillbaka in i tjänsten mjukt, berättar han.

Därför är han kollegahjälpare. Han har en förståelse för vad som behövs och han sprider den i många möten inom branschen där han informerar om möjligheten att få stöd. Han ser att Kollegahjälpen fungerar väldigt bra för dem han träffar:

– Jag gör så lite, egentligen. Men vid varje möte ser jag hur något släpper. De behöver bara få prata av sig och känna sig förstådda, för det mesta. Ibland lotsar vi vidare till psykolog. Är chauffören misstänkt för vållande eller liknande kan vi hjälpa till med kontakter med facket.

Delar erfarenheter med varandra

Peter Stockhaus påpekar att alla kollegahjälpare får utbildning varje år, och att de också har hunnit samla på sig erfarenhet som de delar med sig av till varandra.

– Många av oss har hållit på i mer än tio år, och hela organisationen har utvecklats. Vi har blivit starkare och mer erfarna för varje år. Och vi är trygga i det vi gör, konstaterar han.