Krönika. Året gick fort! Jag skulle egentligen varit tjänstledig för att skriva fram till september. Men är redan ”back in the saddle” eller, nåja, i förarstolen. Ett halvtidsschema dök upp och boken är så gott som klar så …
Allt var sig likt på jobbet. Lite nytt folk och de verkade bra, som de gamla kamraterna. Flyktingströmmarna som jag fruktat möta, vandrandes längs Autobahn, har inte setts till. Men det finns id-kontroller vid tullen i Helsingborg. Fast förr var de vanliga så de är inget nytt. Europa är tack och lov inte ett enda land – ännu.
Vid en fika invid Autobahn i Bockel sa en kollega ”Tänk om man jobbade så mycket som vi inom något annat yrke. Då skulle man vara mångmiljonär nu.”
Det stämmer nog. Jag vet chaufförer som bytt till databranschen eller handlar med aktier och de har verkligen blivit miljonärer; och fått ordnade familjeliv.
Men det är som om allt jag hatar med att köra lastbil: tidspressen, ovissheten, helg- och nattjobben, halkan och alla andra risker längs vägarna, också är det som gör att jag blir kvar. Så präglad är jag av ”lösa uppgiften”-syndromet: Blir det kö – hitta småvägarna. Om bilen pajar – försöka få ihop skrotet, om så med ståltråd. Är det snöstorm – ligg i vänsterfilen och håll farten. Ibland är det till och med skönt att jobba på nätter och helger när andra sover och är lediga. Då finns det ett speciellt lugn på fiken, terminalerna och nattfärjorna.
Ibland undrar jag när denna totalt misslyckade kärlekshistoria jag har med mitt yrke ska ta slut. När jag ska tröttna och verkligen göra något annat. Tillfällen har ju funnits även om just skrivandet inte går så bra att leva på.
Men jag hänger kvar och jag iakttar en del av de nya chaufförerna. De som bara vill köra mycket och långt. Men som snabbt slutar. För hemligheten med yrket är att man också måste gilla strulet och problemen. Tycka om att samarbeta med kollegor, terminalare, lagerpersonal, mekar, hamnarbetare och att stå ut med speditörerna. Att kunna beräkna tid och lägga upp en rutt och att fatta när ett fel är så stort att det är dags att gå på verkstad. Allt det här är egentligen skitsaker, det är vardag och tusentals människor kan det. De flesta bättre än mig.
Men det allra märkligaste är att när jag berättar om mitt jobb för andra, oavsett om de är läkare, lärare eller tjänstemän, säger de att de avundas mig. Och de flesta skulle gärna åka med en sväng till Holland eller Danmark.
