Krönika. När jag var i femtonårsåldern fattade jag ett beslut som skulle visa sig vara livsavgörande. Jag bestämde mig för att aldrig ha tråkigt. Jag såg klasskamraterna släpa på sina läxböcker och, med hjälp av föräldrarna, planera sina framtider in i minsta detalj. Som om de besjälades av ett högre mål; att följa i pappans fotspår och bli lärare, tjänsteman på Statistiska centralbyrån eller Skolöverstyrelsen.
Själv följde jag kung Sune av Mosebacke monarki och hans valspråk: ”Går det så går det”.
Törnarna har förstås varit många. Med en mycket begränsad utbildning, både i skolan och hemifrån, fick jag lära mig att ändå ta hänsyn till andra. Så småningom också att ta hand om barn. Och jag insåg hur ”nice” det var att få något tillbaka.
Om man tänker sig att livet ständigt ska vara i rörelse är förstås chaufförsyrket en möjlighet. Visst, dagarna kan vara sig rätt lika men man vet ändå aldrig riktigt vad som ska hända.
I dag, som inhyrd chaufför, har jag hamnat på Scanias testverksamhet med utlandskörning. Vi långtidstestar lastbilar i trafik med gods mellan fabrikerna i Södertälje och Zwolle i Holland.
Det är inte så vanligt att en fordonsansvarig ropar ”Yes!” när man ringer och säger att bilen har pajat och står vid vägkanten.
Men här händer det och om ”rätt fel” har uppstått har ingenjörerna på Berget i Södertälje fått något att fundera över.
På så sätt har Scania fått fram Euro 6-motorer i hela sitt motorprogram vilket de lär vara ensamma om bland lastbilstillverkarna.
Den riktigt stora grejen för mig, som alltså gillar gambling, är superekipagen. De 31,5 meter långa och 78 ton tunga med två trailers.
De fanns redan på sextiotalet men förbjöds vid högertrafikomläggningen. Chaufförerna som körde dem var de verkliga kungarna på vägen. Nu har det alltså återuppstått på Scanias trad.
Eftersom jag ibland bara har en mental ålder av tolv år kan jag inte annat än njuta när trailrarna slingrar där långt bakom hytten eller då man möter sig själv i rondellerna.
Vintern har varit det stora frågetecknet. Men det har faktiskt fungerat. Med nya superdäck har de tvåaxliga dragbilarna ibland till och med klarat sig bättre än de med bara en trailer. Det är som om sista trailern drar ut ekipaget och man slipper kasten när det släpper i uppförsbackarna.
Scania är en hierarkisk jätteorganisation med ett oändligt antal chefer och tusentals ingenjörer. Alla girigt bevakande just sin lilla skruv.
Som för alla stora företag är det bara de svarta siffrorna som gäller i bokföringen. Men man får vara glad att Scania finns, Stockholms sista riktiga verkstadsindustri. Och att man för enkelhetens skull, antar jag, håller sig hyfsat mycket till alla regler och avtal.
För framtiden testar man olika saker: kolonnkörning med bara några meter mellan bilarna för att spara bränsle, olika typer av drivmedel eller bilar som styr sig själva med hjälp av vägmarkeringarna.
Det finns en slags nybyggaranda. En Går det så går det-känsla som passar rätt bra för den som gillar ett organiserat kaos!
