”Försäkringarna är ett lotteri”

I mitten av oktober slöt ett gäng skyddsombud upp i Gävle. Uppgiften var att stöta och blöta djungeln av regler och förkortningar inom lagstiftning och försäkringar – 100 år efter att skyddsombuden klev in på arbetsmarknaden.

Ett drygt 30-tal skyddsombud från Transportavdelningarna 11 och 18 i Gästrikland, Norduppland och Hälsingland var på plats. Bakom inbjudan stod Transports Gävle­avdelning. Tidningsbud, chaufförer, terminalarbetare, bärgare och däckmontörer ”drillades i” bland annat arbetsskadeförsäkring, konsten att skriva skadeanmälningar och arbetsmiljölagstiftning.

Något som arbetsgivare och skyddsombud nu uppmanas att göra via Arbetsmiljöverkets webbplats. Facket kritiserade den för krångel i början och regionala skyddsombudet Johnny Wiklund från Söderhamn avslöjar att han inte vågat testa den än. Arbetsmiljöverkets inspektör Mats Jansson från distriktskontoret i Falun hävdar dock att den nu ska fungera.

I takt med att facket förlorat terräng har det blivit svårare att rekrytera skyddsombud. I dag saknas det ungefär 100 000 ”arbetsmiljöväktare” på landets arbetsplatser. Samtidigt har anmälningarna till Arbetsmiljöverket ökat dramatiskt, med 48 procent sedan 2006.

Skyddsombuden väljs av arbetskamraterna och har stora befogenheter. De kan stoppa farligt arbete, som hotar anställdas hälsa och säkerhet, men i dag utfärdas färre skyddsstopp. Mats Jansson lyfte fram den så kallade ”6 6 a”, sjätte paragrafen i arbetsmiljölagens sjätte kapitel, som ett användbart verktyg, innan man tar till skyddsstopp.

Ombuden kan använda paragrafen för att skriftligen begära att arbetsgivaren ska vidta vissa åtgärder eller undersökningar av arbetsmiljön. På papperet ger de då ledningen en frist på någon eller några veckor innan åtgärden ska vara utförd. Slår arbetsgivaren dövörat till och vägrar skriva på kan skyddsombudet gå vidare till Arbetsmiljöverket. Myndigheten kan då besluta om föreläggande eller förbud, exempelvis att utföra ett visst arbete som bilbärgning på en hårt trafikerad riksväg.

Föreläsare från Försäkringskassan och Afa Försäkring berättade om regler och bestämmelser. Afa ägs av arbetsmarknadens parter och administrerar arbetsmarknadsförsäkringarna. De missar många anställda i dag, trots att Transport och övriga fack via sina lokalavdelningar erbjuder ”försäkringskvartar” med information till medlemmar som har kollektivavtal på jobbet.

Rosita Fredholm och Marie Eriksson arbetar som tidningsdistributörer i Gävle och Sandviken. De är båda färska som skyddsombud, även om Marie suttit i företagets arbetsmiljökommitté i tio år. Först verkade uppdraget nästan övermäktigt, beskriver tjejerna:

– Oj, hjälp, ska man kunna allt det här…? Sedan förstår man att det handlar om att lära sig var man ska söka informationen. Man måste inte veta allt, man tar reda på det.

Rosita och Marie tycker det är bra att de är två som kan dela på jobbet. För dem kretsar arbetet mycket kring halkolyckor, distributörer som ramlar i trappor, kör av vägen, krockar och utsätts för hot och våld.

Rosita visste inte riktigt vad hon gav sig in på, men hon kände att hon ville bidra till förändringar på jobbet, i stället för att bara klaga. Marie tycker det är viktigt att ta fram handlingsplaner. Faror i arbetsmiljön ska förebyggas och åtgärdas i tid, med exempelvis räfflade band på hala ställen i garaget och halkskydd på lastkajer:

– Man ska inte behöva ramla ner och slå ihjäl sig innan något händer.

På samma sätt krävs information om hur kroppen slits när man springer nerför trappor och riskerna med att stressa och köra för fort.

– Vi är ”längst bort i näringskedjan” och får ta smällen när det är förseningar på tryckeriet, bara för att tidningarna är så dåliga på att informera om det. Men vi ska inte försöka ”köra in” tiden.

Något Rosita däremot inte vill att media ska rapportera om är när buden upptäcker inbrott och annan kriminalitet.

– Det kan göra att distributörerna inte vågar anmäla händelserna, av rädsla för att utsättas för hämnd av tjuvar och kriminella.

Marie framhåller vikten av att olyckor och incidenter följs upp.

– Blir man utsatt för hot eller våld är det inte säkert att man reagerar direkt, problemen kan komma efter flera månader. Då krävs det beredskap för det.

Rosita tycker att kollegorna blivit bättre på att rapportera incidenter till ledningen och både hon och Marie ”är på dem” och påminner.

Torbjörn Persson kör distribution och Johan Dejestam är terminalarbetare på Schenker i Gävle. För dem är den viktigaste arbetsmiljöfrågan att arbetarna svettas i lokalerna på sommaren och fryser i draget på vintern. Efter många år av klagomål, och svaret att det saknades pengar, gjorde de en temperaturmätning och lämnade in till ledningen.

– Nu får vi äntligen nya portar. Nästa steg är att få fram ett luftreningsfilter, säger killarna.

Kollegan Mikael Väglin instämmer i att försäkringarna är en djungel:

– Det låter så enkelt när myndighetspersonerna berättar, men sedan är det knepigt att tillämpa reglerna på enskilda människor. Det är svårt att få arbetsskador och sjukdomar erkända. Vanliga läkarintyg räcker inte. Försäkringskassan och försäkringsbolagen har sina egna läkare som skriver utlåtanden utan att ens träffa vederbörande. Det är ett lotteri!

Christopher Bäckström har tidigare ronderat och arbetat natt, men jobbar nu stationärt dagtid vid centralporten på Sandvik i Sandviken. Hans chef tar arbetsmiljöfrågorna på största allvar och just nu har han inga akuta problem att brottas med. Det viktigaste som hänt är att han la ett skyddsstopp vid ett tillfälle, då larmet gick och en ronderande väktare inte fick information om orsaken.

– Jag fick grönt ljus från ledningen efteråt, så det gick väldigt smidigt.

Stress är annars det allvarligaste problemet inom säkerhetsbranschen, anför Christopher och får stöd av ronderande kollegan Fredrik Ohrling. Han räknar upp riskmoment som att stöta ihop med inbrottstjuvar på brottsplatsen och halkolyckor när man springer. Vintertid inträffar också krockar och trafikolyckor.

Erfarna gummiverkstadsarbetaren Hans-Erik Lindh har problem med arbetskamraterna som vägrar använda pumpburen till däcken, hur han än tjatar.

– De säger att det går för sakta. Det ska gå fort, men det är ett tryckkärl de hanterar. Exploderar däcket skapar det en väldig tryckkraft. Man far nog iväg tre meter av tryckvågen!

Hans-Erik funderar på att lägga ett skyddsstopp, för att chefen och kollegorna ska förstå allvaret. Själv har han klämt fingrarna och ”spräckt” stortån.

– Det är sådant som händer, men hittills har vi varit förskonade från allvarligare olyckor, säger han.

Bärgaren Janne Wikman på Assistancekåren i Gävle jobbar med livet som insats. Han berättar om dagliga incidenter med respektlösa förare som kör över både skyltar och skyddsanordningar, så att bitarna flyger och han och kollegorna får kasta sig åt sidan.

– Det blir bara värre och värre, speciellt på E4:an norrut och på riksväg 80 (nu E16, reds anm). Hänsyn finns inte längre. Vi har börjat ta ut poliser till hjälp för att vi ska kunna jobba på vägen.

Janne vädjar:

– Vill ni inte stanna så släpp på gasen, för guds skull!