Debatt. Under mina 25 år som medlem och förtroendevald i Transport har jag upplevt mycket. Jag har sett förbundet utvecklas och är glad att jag fått vara en del av den utvecklingen, från mitt uppdrag som lokalt skyddsombud till min nuvarande roll som organisationssekreterare i förbundet. Men jag har också sett hur vi under åren med en borgerlig regering tappade medlemmar och försvagades.
Under alla år har jag varit involverad i avtalsförhandlingarna, först som ombud på avtalskonferenser, ledamot i delegation och senare som lokal och central ombudsman. Där har jag upplevt hur klimatet mellan parterna långsamt har förändrats, hur förhandlingar gått från att hitta lösningar till att bli juridik. Företag ifrågasätter och undviker i allt större utsträckning att teckna kollektivavtal.
Därför är jag stolt över vad vi har åstadkommit de senaste fem åren på förbundskontoret. För det var när det var som allra tuffast vi hade modet att satsa djärvt. När vi på kongressen 2012 enades kring att aldrig mer ta organisationen och det politiska stödet för givet. Då sa vi till varandra, att det finns ingen uppgift i vårt förbund som är viktigare än att organisera. Det är styrkan i det lokala arbetet och hela förutsättningen för att vi ska lyckas teckna starka kollektivavtal.
Men än finns det mycket mer att göra. Det är därför jag ställer upp som kandidat till ledningen. För vi måste orka fortsätta med det förnyelsearbete som den förra kongressen ställde sig bakom. Och då måste vi fortsätta vara modiga, våga satsa på personer och metoder som gör skillnad. I detta arbete behöver vi ett enat förbund. Endast då orkar vi fortsätta utveckla vår demokratiska organisation, flytta makten från det centrala till det lokala och vara en facklig-politisk röst att räkna med.
Ett starkt fackförbund kräver starka lokalorganisationer, vi ska alltid finnas där våra medlemmar finns. Detta är garanten för vårt viktigaste uppdrag – att säkra kollektivavtal och därmed se till att våra medlemmar får schysta villkor. Därför har vi de senaste åren satsat mer på det lokala och minskat de centrala resurserna.
Vi har under den gångna kongressperioden byggt upp en studieorganisation som nu mer än någonsin tidigare bärs av lokala engagerade kursledare, det har varit nödvändigt för att klara den fördubbling av deltagare vi fick när vi började arbeta mer långsiktigt och strukturerat med rekrytering av medlemmar till våra fackliga studier.
Den verksamheten är något av det viktigaste vi har. Den dag vi glömmer bort det minskar vi det fackliga medlemskapets värde och vår organisations styrka.
Just nu utmanas vår organisation och många av våra medlemmar av en globaliserad arbetsmarknad. Låga löner och usla villkor skapar oacceptabla villkor och ny teknik skapar enkla verktyg för olika typer av förmedlingstjänster. I jakten på sänkta lönekostnader skapar billig teknik och utsatta arbetstagare en ny växande grupp – egenanställda. Det är just därför kampen för de som tjänar 39 kronor i timmen som cykelbud är principiellt viktig. För det som i dag tillåts ske i taxi- eller matbudsbranschen kommer sprida sig som en löpeld till resten av arbetsmarknaden om vi inte reagerar nu. Vi måste försvara den svenska modellen.
Vi befinner oss i en tid där vi kommer att behöva agera mer fackligt-politiskt än tidigare för att stärka spelreglerna på arbetsmarknaden, så parterna kan fortsätta ta ansvar för lönebildning och att skapa en arbetsmarknad där avtal och fredsplikt går hand i hand. När arbetsgivarnas metoder förändras behöver även våra metoder förändras. Vi måste inse att det inte finns ett recept för lyckad organisering utan vi behöver hitta nya sätt att organisera oss på. Endast då kan vi vara relevanta för alla potentiella transportarbetare och sätta press på arbetsgivare som försöker kringgå den svenska modellen.
Att ta tillvara på den enorma kompetens som i dag finns i förbundet – och arbeta tillsammans för att möta våra branschers olika utmaningar – är förutsättningen för att vi ska lyckas. Jag är övertygad om att Transport kommer fortsätta vara en stark röst på arbetsmarknaden. Om vi vågar blanda erfarenhet med fortsatt förnyelse – om vi klarar av att ena förbundet. Lyckas vi med det är jag övertygad om att fler medlemmar kommer att ansluta sig till oss och försäkra att vi står upp för det fackliga löftet även i framtiden.
Jag är beredd att ta ansvar och arbeta stenhårt i ledningen för att detta ska bli verklighet. Det är därför jag ställer upp i valet till ledningen på denna kongress.
