Ledare. En dag för ett tiotal år sedan käkade vi tårta på förbundskontoret. För första gången i historien hade Svenska Transportarbetareförbundet nått över 74 000 medlemmar. Där här var under en tid när fackligt medlemskap fortfarande var en självklarhet för en stor majoritet av löntagarna. Man gick med av övertygelse, av plikt eller för att farsan eller morsan sagt åt en att göra det.
För Transport pekade kurvan uppåt. Långsamt, men stadigt. Därav tårtan. Efter riksdagsvalet 2006 bröts trenden. Sluga taktiker i den borgerliga alliansen hade kommit på ett raffinerat sätt att minska anslutningsgraden till fackförbunden, och därigenom fackets inflytande. Som många säkert minns hette receptet chockhöjd a-kasseavgift.
Fast i sanningens namn hade många fackförbund fått känna av vikande medlemssiffror redan innan. Omstruktureringar och politiska beslut ledde till förlorade jobb inom industri och offentlig sektor. Ökat välstånd och en individualiseringskultur i samhället gjorde parallellt att fler ifrågasatte nyttan av fackavgiften.
För facket blev det en kalldusch. Plötsligt var det nödvändigt att tänka nytt. Eller snarare att backa bandet och börja om. Med agitation, mobilisering, organisering. Som för 100 år sedan.
Transport är faktiskt ett av de förbund som satsar allra mest på just detta. Förbundet har i dag anställt ett tiotal unga ”organizers” som på heltid är ute på arbetsplatserna och värvar och bygger upp facklig verksamhet från grunden.
Ett nytt medlemscenter har nyligen invigts på förbundskontoret. Fem personer sitter i små glasbås med utsikt över LO-borgen. Deras uppgift är att värva, men också att ringa upp medlemmar som söker utträde ur facket.
Jag förirrade mig in på medlemscentret härom dagen – trött och ganska sliten. Jag möttes av nyfikna, entusiastiska blickar. En sorts nybyggaranda. En av tjejerna i gruppen hade den här dagen haft 43 medlemmar på sin ring-lista. Alla tänkte gå ur facket.
Efter ett personligt samtal om fackets roll i samhället, om försäkringarna och kollektivavtalens betydelse för löner och pensioner hade 40 av de 43 personerna bestämt sig för att vara kvar i Transport.
Lite tafatt undrade jag om det inte var jobbigt att ringa så många människor hela dagarna. Tvärtom, sa en av de andra tjejerna spontant: ”Jag blir pigg av alla samtal med medlemmarna!”
