Krönika. ”Skulle damerna kunna tänka sig att börja en timme tidigare i morgon bitti?” Det är brinnande världskrig. En tidning är modigare än alla andra i Sverige. En person är modigare än de flesta. Skriftställaren Torgny Segerstedt utmanar det nazistiska Tyskland. I sina artiklar talar han klarspråk om vad han tycker om den tyske härskaren och hans kumpaner och om deras framfart i Europa.
Men alla är inte lika öppenhjärtiga. Sveriges regering ledd av Per Albin Hansson är orolig. Segerstedts tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning utgör ett hot mot Sveriges bräckliga neutralitet. En neutralitet som är under stark yttre påverkan. Man försöker få Segerstedt att dämpa sig. Men hans integritet förbjuder. Han ser hotet mot vår civilisation, hur barbariet griper kring sig. Tidningen får polisbesök. Upplagan kommer att konfiskeras.
Det är då Torgny Segerstedt går ned i garaget till tidningsbuden, alla kvinnor under denna period, och ställer sin fråga ”Skulle damerna kunna tänka sig att börja en timme tidigare i morgon bitti?” ”Jodå, redaktören, det kunde man tänka sig”. När polisen morgonen efter gör tillslag för att konfiskera är tidningarna redan utdelade!
Här gjorde våra föregångerskor som tidningsbud en viktig insats för friheten.
Vem berättade detta för mig, vem kände till att det ägt rum? Taimi Grehn, tidningsbud och sedermera forskare i Göteborg. Taimi hade redan på sextiotalet börjat intressera sig för sitt yrkes historia och hon tog sig före att intervjua så många som hon kunde hitta av de gamla, nu pensionerade, kvinnor som delat ut tidningar under seklets början och mitt.
Hon blev även själv intervjuad i en artikel som fick rubriken ”Det tänkande tidningsbudet”. En rubrik som roade Taimi då den med oslagbar effektivitet avslöjade den rådande inställningen till de människor som slet med att sprida det fria ordet. Hon konstaterade även på sin bredaste göteborgska att ”Transport är ju så gööörmaskulint”.
Regissören Jan Troell tar inte vara på chansen att gestalta hur modiga och uppoffrande kvinnor ur arbetarklassen räddade Segerstedts text åt läsarna.
I sin film om Torgny Segerstedt, ”Dom över död man” från 2012, väljer han i stället att visa sätteriet och de män som arbetade med att sätta blyet inför tryckningen. Ännu en gång får det maskulina allt ljus. Men inte nog med det. I dessa tider när intolerans och brutalitet åter sveper in vår världsdel i mögeldoft väljer Troell att fokusera inte på Segerstedts gärning utan i stället, så att säga, på hans gärningar; han var inte snäll mot sin fru. Han föredrog sina hundar. Han hade en älskarinna. Gäsp. Per Albin hade också en älskarinna, får vi veta. Suck. Detta beskrivs i långsamt mak.
Varför inte i stället berätta att Winston Churchill lät översätta Segerstedts artiklar till engelska för att ”vi inte ska tro att vi är alldeles ensamma i världen”. Enskilda personers mod är omistligt. Och damerna som offrade en timmes sömn i sin slitsamma tillvaro av barnskrik, tvätt och grovarbete är värda att bli ihågkomna som hjältinnor.
I denna utsatta situation där ingen visste hur det skulle gå, där många led materiell nöd, där hotet om invasion var överhängande, räckte redaktör och tidningsbud varandra handen.
