Krönika. Den här våren, då jag har tagit hand om min far tills han gick bort i juli, har varit den ensammaste i mitt liv. Jag har förstås haft honom, alltmer avtynande. Men många av de närmaste har hållit sig på avstånd.
Delvis kan jag förstå dem. Pappa var något av en enstöring. Han blev glad över att få uppmärksamhet men hade svårt att själv ta kontakt och visa uppskattning. Dessutom hade han en idé om att släkt inte var så viktigt. Att blod inte är tjockare än vatten och att det går lika bra med vänner, om än flyktiga. Ändå var han nog mer älskad av oss än vad han förstod.
Under våren pendlade han mellan sjukhus och hemmet med en gravt överbelastad hemtjänst.
I tysthet, mer med blickar och korta stickord, dryftade vi två saker. Den ena var om det var meningsfullt att leva efter fyllda åttio. Han tyckte att han gjort sitt och låg mest i sängen fastän han visste att det var farligt med hans kol då det skapade ideliga lunginflammationer.
Visserligen kunde han hålla med om att det var roligt att bli firad på åttioårsdagen. Och våra stapplande promenader till fiket på Sveavägen där folk kunde stanna upp och prata en stund med honom, medgav han var trevliga.
Den andra frågan var detta med släkten. Efter en barndom helt utan sin pappa och delvis utan sin mamma, hade han alltså svårt med de närmaste.
Han hade kunnat lita på mig och att jag ville hans bästa. Men efter att jag fixat plats på äldreboende, han kunde verkligen inte bo hemma, valde han ändå att stanna i hemmet. Vilket så småningom blev hans död.
Jag och min dotter hittade honom svårt uttorkad i sängen efter någon vecka, trots sju utlovade hemtjänstbesök om dagen. På sjukhuset återhämtade han sig dock förvånansvärt snabbt men började åter klaga att åttio år kunde räcka.
– Men farsan, sa jag. Du tror ju på ödet. Om det varit så att din timma varit slagen, varför hade jag i så fall hittat dig i sista stund och varför var ditt barnbarn, som är sjuksköterska, bara ett kvarter bort?
Jag tror att han fattade grejen för sista veckan i livet frågade han ofta om släkten, det lilla han kunde prata.
Man kan säga att det stod 1–1 mellan oss då han gick bort. Han hade fått rätt i att det inte var kul att leva längre och jag i att släkten faktiskt betyder en hel del.
De sista timmarna var jag hos honom. Han sov inte som han brukade utan låg och kisade mot morgonljuset. Så såg han plötsligt upp i taket, sedan på mig och några minuter senare slutade han andas. Jag fick tag på en läkare som rusade in, men konstaterade att inget fanns att göra.
När vi blev ensamma igen såg jag på pappa. Han var nästan vacker, som på fotona från när han var ung.
Jag böjde mig ner, höll mitt huvud intill hans och jag grät och jag grät och jag grät.
