Krönika. Den här sommaren hade sämsta vädret ever… Därför blev det bilsemester i några dagar. Att låna pengar för en resa till Malaga eller Menorca var inget alternativ. Hustrun och jag körde norrut, för vad spelar det för roll vart man åker i regnet?
Vi började med att besöka en av mina arbetskamrater på en liten ö i en sjö utanför Sandviken. Det blev grillfest i duggregnet under ett gigantiskt parasoll. Trevligt och gott och lite senare gick vi in för att titta närmare på barskåpet.
En av oss råkade dock hälla upp 80-procentig Strohrom utan att reflektera över vad Colaflaskan på bordet skulle vara till. Efter hickande och rapande en stund blev det nödvändigt att gå och lägga sig, med ett ben utanför sängen…
Nästa dag sken solen (!) då vi lämnade den svenskaste av alla sommarstugeöar.
Jädraås ligger inte långt från ”prins” Daniels Ockelbo. Men vi hade intressantare saker att fundera på i den lilla skogsbyn, där resterna fanns kvar av en smalspårig skogsbana som gått ut till kusten.
Det märkliga var att mitt bland tallarna i ödemarken låg stora lok och vagnverkstäder. Varför?
Förklaringen fanns några hundra meter därifrån. En nedlagd masugn hade försett verkstäderna med järn till att producera hundratals järnvägsvagnar. Där kan man tala om närproducerat! Som så mycket annat norrut var alltihop nedlagt. Bara ett museitåg körde några kilometer in i skogen.
Vi reste vidare ut mot kusten. Hudiksvall har jag kört förbi många gånger men aldrig sett själva staden. Den visade sig till stor del bestå av små färgglada trähus, som man tydligen glömt riva för att ge plats åt någon Lidl-lada.
Under hela resan gällde: köra tre mil – stanna vid loppis, köra fyra mil – stanna vid loppis, köra sex mil – stanna vid två loppisar, och så vidare.
Jag är ointresserad av gammalt pryttel. Men hustrun scannade snabbt av uthusen, garagen och ladorna och handlade faktiskt rätt måttfullt; endast baksätet blev fyllt med fynd.
Ljusdal är en liten sovande ort. Här som överallt annars vilar arbetslösheten tung efter nedlagda industrier. Men det var god mat på järnvägsrestaurangen och stadshotellet var skönt bedagat i rosa med mjukt säckiga sängar.
Och vad göra med sin älskade i ett kalt hotellrum i en småstad? Där utsikten är en järnvägsstation och en trave timmer med Ljusnan i bakgrunden. Jag tyckte i alla fall att det blev rätt romantiskt, om någon frågar mig.
Nästa dag; fler loppisar och sedan över ändlösa myrar till Orsa, som verkade skittrist. Mora var lite bättre med ännu ett kalt hotellrum…
Via Leksand körde vi till Enköping, kyrkogården och farsans grav. Men fastän klockan var tolv på natten när vi kom dit, dök ingen upp.
Tillbaka i vardagen i Stockholm, läste jag i Svenska Dagbladet att svenskarna är världens näst mest belånade folk. 293 procent av BNP har vi lånat upp till konsumtion och bostäder. Bara Japan är värre.
Hustrun och jag äger en del, men har inte så mycket skulder. Så loppisfynd är kanske inte så dumma ändå?
