En globetrotter med hjärtat på rätt ställe
Månadens medlem. När andra sjuåringar åkte på husvagnssemester drog Anders Börjessons familj till Brasilien, med hjälp av pappa flygplanslastarens gratisbiljetter. Sedan dess har resorna till jordens alla hörn bara fortsatt.
– Ett tag reste jag på varenda ledighet jag hade.
Nya Zeeland, Sydafrika, Tanzania, Mexico och Sydkorea. Avlägsna länder som många svenskar aldrig sätter sin fot i. Anders Börjesson, mekaniker i Göteborgs hamn, har varit i dem alla, i några till och med flera gånger om.
Att resa till exotiska platser har blivit ett sätt att leva.
– Den konstigaste resan jag gjort gick faktiskt till Norge!
Anders Börjesson kommer från en resglad familj. Pappa jobbade som lastare på SAS och fick därigenom tillgång till flygbiljetter. Med hjälp av dem såg familjen världen. Just resan till Norge företogs dock med båt.
– Vi åkte båt upp i Dalen i Norge tillsammans med en annan familj. Det här var innan Hurtigrutten hade börjat gå, vi såg inte en annan fritidsbåt på två veckor. Man fick gå och knacka på i något hus för att få nyckel till slussarna.
Efter barndomens utlandsresor med familjen fortsatte Anders att se världen på egen hand. Som vuxen har han nästan alltid rest själv.
– Man möts av en annan öppenhet då.
Anders är heller inte rädd för att sysselsätta sig på egen hand. Får han en stund över skriver han dagbok, en om det som verkligen händer på resan och en där han fabulerar fritt. Dessutom tror han att det är mer ensamt att resa på tu man hand än helt själv.
– Man är ett par när man reser iväg och ett par när man kommer hem. Visst pratar man med folk längs vägen, men det är mest de som jobbar i butiker och på restauranger.
Anders sätt att ta sig fram har också öppnat för nära kontakter med lokalbefolkningen. Under den senaste långresan cyklade han runt hela Nya Zeeland.
Han drar sig inte heller för att snöra på joggingskorna och springa delar av resan. En vana som bygger på att han reser med lätt bagage.
– Jag packar oftast i min 14 liter stora löparryggsäck. Har man kläder för en vecka klarar man sig, man kan ju tvätta. Och när man slitit sönder dem får man köpa nytt längs vägen.
Trots ultralätt packning väljer Anders ofta att ta med sig något från de platser han besöker. I en gammal drickaback hemma i Nödinge samsas stenar från kinesiska muren och Draculas slott med en pinne från trädet med världens tjockaste stam. De är de synliga bevisen på Anders alla resor. De mest påtagliga minnena går dock inte att ta på.
– Varje gång jag är på väg ut på en långresa, brukar jag tänka ”undrar hur jag är som person när jag kommer hem”. För man har alltid förändrats på något sätt.
Att resa ger perspektiv på livet i Sverige, på både gott och ont. Som sju-åttaåring i Brasilien såg han för första gången fattigdom på nära håll.
– Att åka in i kåkstäderna, det skavde. Och det var svårt när jag förstod att de killar vi sparkade fotboll med på stranden var samma barn som stal mat på vår restaurang, för att de var tvungna.
Insikter från resorna tar Anders med sig i vardagen. Som alla andra har han fått sin beskärda del av fikarumsskitsnack om utlänningar. Då försöker han säga ifrån.
– En gång sa jag ”Jag är den som har rest allra mest härinne och om det skulle finnas någon substans i de åsikterna skulle jag ha haft dem”. Det är enda gången jag har skrutit med mina resor.
Jobbet i hamnen ger honom möjlighet att resa, en gång i månaden är han ledig fem dagar i sträck. När han började i verkstaden för 15 år sedan reste bort nästan varenda ledighet. Nu har han sansat sig lite. Men en rejäl långresa brukar det bli per år.
Vart det bär av nästa gång vet han inte, men han har en drömresa kvar.
– Jag vill cykla längs hela Chile och sen ta en båt över till Sydpolen. Det är den enda kontinent jag inte har varit på.
