Krönika. – Ursäkta är den här platsen ledig? Kvinnan i bussen såg upp på mig, suckade och flyttade sin handväska från det sista lediga sätet. Vid varje hållplats fylldes bussen än mer. Jag sneglade på kvinnan som harklade sig och tog upp en tidskrift utan bilder men med tättskrivna rader ur väskan.
På andra sidan mittgången satt en mamma med två barn. Ett i treårsåldern som var sysselsatt med en smartphone. Det andra var i ettårsåldern och satt i mammans knä. Plötsligt började den lilla gråta. Först tyst och gnällande, sedan alltmer intensivt och trotsigt tills hon gallskrek.
Kvinnan bredvid mig lade ifrån sig sin tidskrift och stirrade på mamman som försökte trösta barnet.
– Kan ingen få tyst på ungen, muttrade hon.
Just då steg en gammal och väldigt tjock dam på bussen och stapplade bakåt. Eftersom alla sittande tjugoåringar tydligen behövde vila sina ben, reste jag mig och gav henne min plats. Nu blev situationen än mer prekär för tidskriftskvinnan. Damen vällde liksom ut så att hon knappt kom åt att bläddra i tidningen. Samtidigt fortsatte barnet skrika och tidskriftskvinnan såg ut som om hon ville hoppa ut genom fönstret.
I bussens krängande rörelser på den smala landsvägen, inklämd mellan stående passagerare, barnvagnar och rullväskor började mina, möjligen fördomsfulla, tankar vandra.
En individualist, tänkte jag om tidskriftskvinnan. En som är van att bara tänka på sig själv. Kanske är hon centerpartist eller moderat? Och jag kom att tänka på Annie Lööfs ”Maramöpolitiken hemma vid köksbordet”. Ingen ska bestämma över någon annan. Å andra sidan får alla klara sig själva. Att det sen inte finns pengar till polis, järnvägar, vägar skolor och vård efter alla skattesänkningar för de rika, gör inte så mycket. Inte heller att det mest är just rikingarna som har råd att ta del av ”valfriheten.”
Bussen tog ett par kurvor som om den körde på Nürburgring och massan av stående svängde fram och tillbaka som bananklasar, hängande i takstropparna. Så bromsade den in och alla trycktes framåt mot varandra.
Nu skulle tidskriftskvinnan gå av. Hon lyckades få tjocka tanten att resa sig och pressade sig förbi. Men när hon kom till mig vid dörrarna var det stopp. Jag hade helt enkelt inte någonstans att ta vägen. Dörrarna gick igen och det blev rop och liv om att öppna dom igen. När hon till slut kommit ut vände hon sig mot mig, röd i ansiktet.
– Tack så mycket för hjälpsamheten!
– Tack så mycket själv, sa jag. Borde inte du köpa en egen buss?
