Emma på avbytarbänken
”Vi har redan vår kvot med kvinnor fyllda.” Så blev svaret på ett av alla de dussintals åkerier som 29-åriga lastbilsföraren Emma Jatko har hört av sig till. Trots att så många har lovat henne goda möjligheter att få jobb har verkligheten visat sig vara en annan.
Emma Jatko bor i Älvsbyn i Norrbotten och har gruvorna på pendlingsbart avstånd. Men det är inte dit hon vill.
Till skillnad från de flesta tjejer vill Emma köra så långa och tunga turer som möjligt. Hon ser fram emot att köra långtradare, maskintrailer eller, allra helst, timmerbil.
– Jag vill inte köra under jord och jag vill inte köra dumper, och helst inte köra C-ekipage heller. Jag vet att jag låter sur och kräsen när jag säger så, men det var inte det jag utbildade mig för. Jag vill ligga ute på vägarna, säger hon.
För två år sedan gick Emma en yrkesförarutbildning på Yrkesakademin i Umeå och fick sitt BECE-kort som hon dessutom kompletterade med kranbehörighet.
Efter ett par jobb, som distributions- och tankbilsförare, har hon under det senaste halvåret sökt nytt arbete. Hon har hört sig för bland kontakter och skrivit in sig som arbetssökande hos olika bolag. Och hon har ringt massor av samtal till olika åkerier, både timmerföretag och andra. Men ingenstans har hon fått napp.
– Man hör hela tiden att de skriker efter kvinnlig arbetskraft men efter vad jag har märkt är det inte så, och det känns som att alla tystar ner det, säger Emma.
Hon berättar att flera av de tjejer som hon gick utbildningen med har fått jobb, men ingen har – vad Emma har hört – fått något ordentligt lastbilsjobb.
Trots att det var det som de utbildade sig till.
– Jag vet flera som har klagat på att de inte får något lastbilsjobb. När de sedan har fått ett annat jobb är de inte så intresserade av att slåss för att få köra lastbil längre. Men man måste ju tänka på kommande kvinnliga chaufförer också, och inte ge upp.
Med en kaffe i handen på ett brusigt fik i Luleå berättar Emma om hur hon har blivit bemött när hon ringt runt i jakt på jobb. Vid ett tillfälle fick hon, i en otrevlig ton, svaret från ett åkeri att de inte var i behov av fler för tillfället. När Emmas sambo senare frågade på samma företag fick han veta att de nog behövde någon, tills arbetsgivaren förstod att han frågade för sin flickväns räkning.
Emma Jatko kan berätta flera historier, men är noga med att påpeka att det inte är andra lastbilschaufförer hon känner sig särbehandlad av.
– De flesta verkar tycka att det är kul att det kommer in tjejer. Jag har inte stött på någon på jobbet som skulle vara emot mig. Vad jag har upplevt är alla tvärtom väldigt hjälpsamma och trevliga, säger hon.
Emma vill inte särbehandlas för att hon är kvinna, utan vill helt enkelt få ett jobb därför att hon är bra på det. Utan att se sig själv som ett offer vill hon lyfta frågan och få i gång en diskussion i stället för att sopa problemet under mattan.
– Man kan inte alltid få som man vill och det är klart att alla inte säger nej till mig bara för att jag är kvinna. Det finns ju inte lediga jobb överallt. Men jag blir så upprörd över att man lurar tjejer att ta lastbilskort och säger att det är guld och gröna skogar när det inte är det, säger Emma Jatko.
Emma har planer på att plugga, men längtar efter att få ett jobb och visa vad hon kan. Om inget dyker upp funderar Emma på att göra som flera av hennes bekanta och helt enkelt byta inriktning, trots att det innebär att hon, åtminstone tillfälligt, får lägga sin dröm på hyllan.
– Men det känns tråkigt för jag kan inte tänka mig något annat jobb som jag verkligen skulle älska som det här.
