Krönika. Känner ni till radioprogrammet Spanarna? En programledare och tre så kallade spanare försöker avläsa trender i vår vardag och kommer med visioner för framtiden. Här kommer min spaning.
Jag cykelpendlar allt som oftast till jobbet och ibland måste jag tvärbromsa eller väja när cyklister med gigantiska brusreducerande hörlurar (ibland pluppar inkörda i öronen) inte hör eller inte bryr sig om vad som händer runt omkring dem. De kan plötsligt svänga utan att göra ett tecken med handen som visar vad de har för avsikt att göra.
På tunnelbanan lyser hörlurarna dock med sin frånvaro. En passagerare håller mobilen som en knäckebrödsmacka och talar högt och ljudligt. Eftersom hen har valt högtalarfunktionen på mobilen får vi andra också höra vad hens samtalspartner säger. En annan passagerare väljer att se roliga Youtubeklipp på sin mobil. Även denna har valt högtalarfunktionen. En tredje passagerare vill dela med sig av sin musik utan hörlurar i öronen.
I simhallarna finns det affischer uppsatta över hela duschrummet. Tydliga instruktioner om hur man duschar (naken med tvål och vatten) och vilka ställen på kroppen som är extra noga att man tvättar. Har man svårt att läsa finns det piktogram som till och med en treåring kan förstå.
En kvinna iförd baddräkt ställer sig i duschen, låter vattnet strömma över sig i 10 sekunder innan hon beger sig till poolen. Den andra kvinnan passerar duschrummet utan att ens duscha, en tredje försöker tvätta sig på intima ställen med baddräkten på. Det är ett konststycke som jag bevittnar.
Ordet ”samhälle” förklaras ofta som en grupp individer som lever tillsammans på ett organiserat sätt. Vi är med andra ord ett stort kollektiv. Vi ska gemensamt följa de regler, förordningar och allmänna råd som finns. Vi ska gemensamt ta ansvar och vi ska respektera varandra. Kollektivtanken håller dock på att luckras upp till förmån för de egon som använder de offentliga rummen som sina egna, privata rum. Det är en utveckling som skrämmer mig.
