Ledare. En sen kväll satt jag med när en av Transports förhandlingsdelegationer tog sig an det senaste avtalsbudet från medlarna. Förslaget gällde den här gången renhållningsområdet. Sopgubbarna.
Diskussionerna genomfördes som ”video-konferens”. Det vill säga ombud från olika delar av landet satt framför små kameror och tv-skärmar.
En av representanterna, en stridbar miljöarbetare, begärde ordet. Han berättade om en nära vän som är fackligt aktiv i IF Metall.
Vännen har precis suttit i löneförhandlingar med industriföretaget där han jobbar. Redan nu, bara några veckor efter IF Metalls avtalsuppgörelse med industrin, hade den lokala Metallklubben förhandlat sig till dubbelt så höga löneökningar som förbundet centralt gjort upp om med motparten.
Det kallas löneglidning och är förstås positivt för arbetstagarna.
Fast det finns ett problem.
IF Metall och de andra industrifacken i LO har axlat en roll som stenhård ordningsman i klassen. Med benäget bistånd av staten, Svenskt Näringsliv och en konservativ ekonomkår har industrifacken år efter år gått i bräschen och satt ”märket”. Alltså ett tak för löneökningarna på hela den svenska arbetsmarknaden.
Motivet som anges är att lönerna i Sverige inte får skena i väg mer än i våra viktigaste konkurrentländer, med höjd inflation som befarad biverkning.
Man kan ifrågasätta själva utgångspunkten. Men det mest anmärkningsvärda är ändå att industrifacken fortsätter förhandla fram avtal med låga lönelyft som blir starkt normerande för andra. Samtidigt som de själva omedelbart springer till sina företag och plockar ut extrapengar.
Transport är ett av flera LO-förbund där löneglidningen är obefintlig eller mycket liten. Hur ska Transport agera för att medlemmarnas löner inte ska halka efter ännu mer, jämfört med exempelvis Byggnads och Pappers?
Under lång tid har Transports ledning argumenterat för ökad solidaritet i LO-familjen. Ett återkommande krav har varit att industrifacken på ett annat sätt än hittills måste respektera de gemensamma avtalskrav som förbunden faktiskt enas om att driva i den så kallade samordningen.
Det finns röster som ifrågasätter den rådande märkes-dogmen och industrins löneledande roll. Men de är inte särskilt många.
För Transport väntar knepiga beslut. Ska förbundet fortsätta ställa upp på LO-samordningen? Spelar det någon roll om Transport ställer sig utanför, så länge Svenskt Näringsliv är mer centraliserat än gamla Sovjetunionen?
Den där kvällen när avtalsdelegationen brottades med medlarbudet pekade den stridbare miljöarbetaren ut en alternativ väg: ”Vi måste helt enkelt hitta sätt att skapa löneglidning även i våra branscher.”
