Krönika. Alltihop började med att min man fick diskbråck. När han stod och diskade. Det visade sig vara ett allvarligt bråck och alternativen som erbjöds var två; operation eller stillaliggande sängläge med benet böjt över en pall i tre månader.
Själva valet var inte svårt. De flesta skulle precis som han göra vad som helst för att slippa en kniv karvandes bland ryggkotorna. Sängläge alltså. Och det är i sådant läge man känner inpå bara skinnet hur förtvivlat långsamt tiden faktiskt går. Hur lång en timme blir. Hur många tjugofyra timmar är. När man inte kan röra sig så stannar även tiden upp. Som om tiden också gick på två ben. Eller sprang! Icke nu. Allt stilla. Utom nerverna. Utom de små grå hjärncellerna som undrar vad tusan det är frågan om. Som gastar: Upp och hoppa! Gör något, människa!
Böcker staplades upp bredvid den sängliggande. Goda gamla favoriter och litteratur som köpts men ännu inte hunnits med att läsas. Nu kunde det bli av. Men med smärtan borrande i svanken och nerverna på högspänn fungerade det verkligt intressanta och intellektuellt utmanande mindre bra. Koncentrationen tröt. Nerverna röt. Desperationen flöt, som om sängen flutit ut på öppet hav och elaka måsar tjöt ovanför flotten i hopp om en snar undergång för den förliste.
Plötsligt mindes jag att jag med någon månadstidning fått en pocketbok. Någon sorts deckare. Jag letade i högarna och drog fram den. Åsa Larsson. Solstorm. Full av skepsis levererade jag den till mannen med en pall under knät. Han glodde klentroget. Tja, jag kan titta på den, sa han. Någon timme senare kollade jag av. Sidorna vändes raskt, näsan mellan pocketpärmarna. Jag retirerade ljudlöst. En pageturner heter det visst på anglosaxiska. Den funkade mot alla odds utmärkt. Men den tog slut. Nu gällde det, hur finna flera? I bokhandeln for mina ögon längs baksidorna, alla fulla av mord och plåga – och goda recensionsutsnitt. Deckarakademiens glasnyckelpris. En ny arena. Jag satsade på Arnaldur Indridason och hans ”Kvinna i grönt”. Bingo! Fler deckare inhandlades.
Mera lik i bakluckor. Flera nedgrävda gamla skelett som petas fram ur sankmarker. Barn som hålls gömda i källare. Konsthandlare upphängda i Visby ringmurs västerport. Kroppar fångade under isen simmande lugnt inuti en flygplanskropp från andravärldskriget. Någon som skickar ett finger i taget med posten. Så mycket bättre att läsa om sådant än att själv bliva skuren uti! Och tiden gick.
De tre månaderna har nu sedan länge avverkats. Ben och rygg håller mina makes gängliga uppenbarelse i rörelse. Men gissa vad. Just det. Deckarläsandet består. Blev själv vederbörligen övertalad att ge mig ut i Solstorm. Det var svårt i början. Det kan låta som snobbism, men har man bara läst typ Dostojevskij och Edith Södergran i hela sitt liv så är det faktiskt en språklig såväl som mental omställning. Den sker inte smärtfritt. Trots att Åsa Larsson är en av de främsta, upplevde jag texten som platt. Utan det existentiella djup som finns, så att säga, inbyggt i den seriösa litteraturen. Hur humoristisk denna ändå kan vara. Som hos en Gogol. Det livsomvälvande finns alltid där. Hur lever du? Är det detta du vill med din tillvaro? Hink och spade, ta och gräv där du står. Och inte som i deckaren, en spännande berättelse som rinner dig förbi, hur samhällsengagerad den än kan vara. Den förändrar dig inte på djupet.
Men i tröttheten på kvällen är det nuförtiden sidvändaren som gäller. För närvarande befinner jag mig i Malaga där kriminalinspektör Thorne vid Londonpolisen jagar en cynisk mördare och miljonär som tror att han sitter lugnt dold bakom solglasögonen på stranden.
Han skulle bara veta…
