Davids krönika. Ett gammalt skämt: ”Den som har det rörigt på sitt skrivbord är ofta lika rörig inuti huvudet!” Svaret: ”Hur ser det då ut i huvudet på den som har ett tomt skrivbord?” Själv har jag inte bara ett rörigt skrivbord. Det är som om ett korsdrag blåst igenom huset och skapat ett fullständigt kaos – och på motsvarande sätt känns det inuti skallen.
Ingenting är som förut och det som var självklart i går är uppochnervänt i dag – eller helt försvunnet.
Ta politiken till exempel. I går, och i närmare ett sekel före dess, var nazister liberalernas tidvis dödliga fiende. Nazister är alltså, för den som inte vet, de som dödade sex miljoner judar, resande, romer, socialister och homosexuella på fyrtiotalet. Totalt ungefär lika många som det finns invånare i Danmark i dag.
Men nu vill alltså Liberalerna ta stöd av SD. Det parti i Sverige som enligt sin egen vitbok bland annat startades av svenska soldater som varit med i Hitlers SS-förband.
Där någonstans upphör min förmåga att förstå sammanhangen. Hitler var ju som en Putin på speed (bokstavligt talat). Och SD:s Björn Söders utpekande att ”judar och samer är inte svenskar”, är bara ett alltför tydligt eko från den tiden.
Men det finns en sak. Något hemligt som ingen talar om, en elefant i rummet: socialismen. Tanken på alla människors lika värde och på att äga våra tillgångar gemensamt. Och så en idé som en gång formades av socialdemokratin.
Att privat företagande och ägande är okej så länge det gynnar det stora flertalet och samhället. Men där skolor, sjukvård, post, järnvägar och andra viktiga samhällsfunktioner ska ägas gemensamt.
Tyvärr sågade Stefan Löfven av socialdemokratins två viktigaste grundpelare: rätten till en rimlig bostad och en del av arbetsrätten. Men kanske kan Magdalena Andersson återställa dessa en dag?
Så vad göra? Liberaler tillsammans med ett parti med nazibakgrund, sossar i gungning och ett världskrig…
Någon gång blir det dags att göra ett rejält omtag och städa både på skrivbordet och i hjärnkontoret. Tills dess är det nog bara att ägna sig åt sitt och den ”lilla världen”. Chaufförskamraterna, kollegorna i Sverige och ute på Europavägarna. Hålla ihop så att vi åtminstone får rimliga villkor och kan fortsätta göra det vi gör: förse vårt land och Europa med alla de förnödenheter människor behöver.
