Krönika. Det är i början av förra seklet. Platsen är Ellis Island, den ö i New Yorks hamn från vilken immigranter slussades in i USA. En grupp judiska invandrare väntar på att få komma in i det förlovade landet. En dag dyker det upp en man och genom tolk frågar han om det finns några som är intresserade av arbete.
Det är ganska tungt men inte särskilt komplicerat, det gäller lossning av fartyg i hamnen. Han nämner en summa pengar, som de snabbt räknar om till rubel, och får fram att det blir en mindre förmögenhet.
Ivern vet inga gränser. Äntligen! Ett arbete, tjäna pengar, bygga upp en framtid. Männen trängs och trampar nästan ner varandra för att komma med bland de utvalda. En lycklig skara åker i väg. Men vid infarten till hamnen möts de av en stor grupp uppretade män som skriker upprört åt dem, på ett språk som inte liknar engelska, spottar efter dem och kastar stenar.
Historien upprepas några gånger tills en av de judiska männen lyckas smyga i väg och möta de uppretade utanför hamnporten. Smockan hänger i luften men på halvdan engelska och med teckenspråk lyckas de kommunicera och männen som är italienare förklarar att de strejkar för högre lön och att judarna är avskyvärda strejkbrytare – svartfötter.
Mannen återvänder till Ellis Island och förklarar läget för sina kamrater. Diskussionen är kort och beslutet enhälligt: Vi har inte kommit hit för att trampa på andra, vi är inga strejkbrytare, ingen jobbar längre.
Det är en sann historia, och ett uppbyggligt och nästan idylliskt exempel på internationell solidaritet i praktiken.
Trots en högstämd retorik har solidaritet över gränserna inte varit arbetarrörelsens starkaste gren. Andra Internationalens ambition att förhindra ett storkrig i Europa begravdes i första världskrigets skyttegravar. Och inte har det varit så värst mycket bättre efter det.
Som idéhistorikern George Lichtheim syrligt har uttryckt det med referens till Kommunistiska manifestet: Det är möjligt att proletärerna inte har något fosterland, men det är en annan historia att proletärerna är av en annan uppfattning.
I dagens globaliserade värld agerar kapitalet obehindrat över gränserna. Det har också skapats institutioner som till exempel EU som ska underlätta kapitalismens friktionsfria funktionsflöde. Inför den utvecklingen står vi tämligen handfallna.
För att förhindra att världens arbetare spelas ut mot varandra i en accelererande kapplöpning mot botten måste arbetarrörelsen skapa fungerande former för arbete över gränserna.
Alternativet är ökade klyftor och ett samhälle som går sönder och leder till någon slags fascism light (om den nu blir så light), och i värsta fall ett nytt storkrig.
Hur globala arbetsformer skapas? Det har jag ingen aning om. Men det finns tillräckligt många kloka människor, ge dem bara chansen.
En bra början är den enkla tanken att vi inte har kommit hit för att trampa på andra.
