Krönika. Min skuld är min, är titeln på en bok som min gode vän Erik Löfvendahl skrev. Han har skrivit många bra böcker. Just den här är kanske inte hans allra bästa, men titeln… Jag har länge grubblat över varför den är så bra
”Den som är satt i skuld är icke fri”, sa Göran Persson en gång och säkert också någon före honom.
Men vi är ju alla satta i skuld. Vi kan ha skulder till banken för bostaden och vi arbetar ständigt av en skuld till arbetsgivare som menar att vi jobbar för lite och tjänar för mycket.
Hemma är det som om vi har en skuld till barnen. Antingen för att vi bryr oss för lite om dem. Eller för att vi daltar med dem. Och till ”vuxenlivet” och kärleken har vi en ständig underlåtenhetsskuld. Vi älskar inte tillräckligt mycket och tillräckligt ofta.
Vi har en kompetensskuld: vi kan inte så mycket som vi borde kunna, hinner inte läsa de böcker alla talar om, har inte rätt utbildning för varje givet tillfälle och vi förstår oss dåligt på politiken.
Det går att känna skuld för att man slösar bort sina pengar på att shoppa eller för att man inte hänger med i klädmodet.
Men det finns de som inte accepterar skuldtänkandet. De säger: ”Jag lever inte över mina tillgångar utan av det jag får tag på för dagen”.
Det går ett tag, de kan till och med verka hippa då de bor i kollektiv odlar grönsaker och har höns och getter. Men deras system faller oftast samman efter en tid.
Någon köper en tv, någon börjar äta kött i smyg och så småningom kommer några på att de i det övriga samhället har det så mycket bättre materiellt. De slipper sitta på kalla utedass, hugga ved till kaminen och gå runt i ulltofflor på kalla golv.
Till slut lämnar man kollektivet, köper ett radhus i en stad – och hamnar i skuld.
Ångest, ångest är min arvedel, skrev en annan författare, Pär Lagerkvist. Så vad göra? En trea i Stockholms innerstad kostar numer 6–7 miljoner, i garanterat lånade och aldrig återbetalbara pengar.
Jag tror ändå på de små tingens gud. Att hälsa på en gammal släkting, ta en lång promenad med hunden. Att njuta av att huset är varmt på vintern, en biff på lördagen och lite kärlek.
En bra idé är att alltid fråga sig själv: vill jag verkligen detta? Är det värt priset?
Det gäller att hitta de fasta punkterna i tillvaron. De som inte är beroende av konjunkturerna utan bara finns. Som djur, barn, gamlingar; alla slags vänner.
Det kan vara ett vaccin mot att leva kompensatoriskt och skuldsätta sig.
Fast ja, vi har alla en skuld. Om inte annat historiskt och för att vi slösar med tid och energi. Och en del saker har man väl själv hittat på under åren. Men, ingen ska anklaga mig för sådant som varit eller för saker jag borde gjort för: Min skuld är min.
