Krönika. Den nye vd:ns första åtgärd var att sälja de nyinköpta stapeltruckarna. Kapitalkostnaden skulle bli för stor och de gamla truckarna fungerade fortfarande där de stod i ett dammigt hörn i den stora betonghallen.
Grossist- och distributionsbolaget gick inte dåligt. Men inom några år skulle man flytta till nya lokaler utanför staden. Nu ville man passa på att göra en ekonomisk ”makeover” och anställde den nye vd:n som utlovat en tjugoprocentig minskning av alla utgifter.
Redan en av de första dagarna konstaterade han att ett par distributionsbilar kom tillbaka tidigt på eftermiddagen. Han beslutade genast att dra in dem. Att basen och lastläggaren påpekade att detta var ovanligt lugna dagar hade ingen betydelse.
Nattbilarna, där chaufförerna hade egna nycklar till företagen, ifrågasattes snart på grund av ob-tilläggen.
Vid det laget hade de gamla truckarna börjat krångla. Reparationer hjälpte bara tillfälligt och till slut fick man ta dit ett halvt fotbollslag reparatörer för att göra helrenoveringar.
Dagtrafiken blev billigare, men ändå inte helt lyckad då bilarna ofta satt fast i trafiken. Vilket ledde till en hel del övertid. Kunderna var inte heller nöjda och en del sa upp avtalet. Men det tyckte inte vd:n gjorde så mycket. Nu kunde man satsa mer på de största kunderna!
Räkningen för truckreparationerna gick på flera miljoner. Det var fortfarande billigare än priset för de nya truckarna – på några års sikt, menade vd:n.
Distributionstrafiken gick på knäna, eller fälgarna om man så vill. I de rundor som vd:n generöst hade räknat ut åt lastläggaren hade han glömt bort kaoset i rusningstrafiken och att en del gator var enkelriktade.
Många chaufförer sa upp sig och det visade sig vara nästan omöjligt att få tag på nya. Men här kom en vändning, ett verkligt lyckokast: ett bemanningsbolag från nedre Norrland.
Lugna, trygga F-skattare, som jobbade hur mycket som helst utan att kräva ob eller övertidsersättning!
Några polacker dök också upp, varav en kunde svenska. ”Ja, ja”, sa han till alla instruktioner som han sedan förde vidare till sina kamrater.
”Det där är folk som verkligen vill något”, förklarade vd:n vid ett möte för de anställda som ännu var kvar.
Polacken som kunde svenska missade dock en instruktion och ställde ett frysaggregat på tjugofyra grader minus en natt. Det gjorde krispsalladen lite väl krispig och tomaterna hårda som pingpongbollar. Att man ändå levererade varorna dagen därpå, utan att säga något, gjorde inte saken bättre. Och snart nog försvann både polackerna – och företagets största kund.
Någon flytt till modernare lokaler blev det aldrig. Företaget gick i konkurs något år senare, när man tvingades betala de skatter och avgifter som det inhyrda bemanningsbolaget från Norrland aldrig betalat in.
Betonghallen sprängdes planenligt i bitar med en gigantisk knall för att ge plats åt bostadshus. Det enda som var kvar av grossist- och distributionsverksamheten var ett par avskavda truckstativ som stack upp ur rasmassorna.
(Denna berättelse bygger på ett flertal verkliga händelser.)
