Krönika. En vän har blivit sjuk, man vet inte riktigt vad det är. Prov skall tas. På vårdcentralen säger läkaren att hon själv ska köpa ut ett medicinskt provunderlag från apoteket och sedan återkomma för själva provtagningen. Nåväl, hon tar sig till det närmaste. De har inte. Rakt över torget till ett annat. Inte där heller. Upp på bussen och till närmaste centrum längs linjen. Här då? Nej, tyvärr, kom tillbaka på måndag. Valfrihet.
Det är alltså att det finns många olika apotek med olika namn som inte har de viktiga mediciner som vi patienter behöver? I stället blir det en fråga om hur apoteken med olika namn ska gå runt. Smink och hudvård, semester-kit med minitandkrämstuber och minischampoflaskor är uppenbarligen det som vi ska shoppa på apoteken. Personal som erbjuder en demonstration av de senaste underlagskrämerna. Man får nog.
”En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken.” Så lyder en textrad från Kents nya skiva. Eskilstunabandet, som är en hel generations talesmän från mitten av nittitalet och framåt, har fått nog. Några av deras hängivna fans som odlat det coola och i tjugo års tid levt med Kent på ett symbiotiskt sätt kanske sätter latten i vrångstrupen. Men många av dem har nog också fått nog. Inte så att Kent blivit platt agitatoriska. De har många bottnar som all intressant konst. Men en djupt känd frustration kommer till uttryck på skivan. En undran om det verkligen var detta vi ville med den valfrihet vi valde i två efter varann följande val?
Jag tänker på titeln till en tidigare Kent-skiva; ”The hjärta & smärta”. Apoteket Hjärtat har vi Farsta. Men inget Apoteket Smärtan. Apoteket Smärtan skulle annars vara ett adekvat namn för hur min väninna och många andra sjuka upplevt denna utförsäljning av gemensamma värden. En utförsäljning av många, som den borgerliga alliansen genomdrivit.
Sålt är sålt. Men politik är att vilja. Moderaterna försöker nu inför valet att få det att verka som om de vill så himla mycket. Vill om skolbarn och lärare. Vill om kultur. Vill om jobb. Vill om äldrevård. Vill om sjukvård. Vill om klimatet. Vill om maten. Man får inte glömma att vad de egentligen vill, det är att inte vilja något. Deras egentliga administrering går ut på att företag och marknad ska bestämma. Att pengarna ska bestämma. Att de som har, ska ha makten. Och att makten ska sitta i plånboken. Det är detta som deras form av valfrihet egentligen handlar om. Men så formulerar de sig inte. Inte just nu, inför valet. Nu måste man få till en fasad av att ta ansvar för varje individ och väljare. Oavsett bakgrund, ekonomisk situation och förutsättningar. Blå dunster.
”De rear ut mitt hemland”, sjunger Jocke Berg i Kent. Och det är ju en sjukt bra och tydlig beskrivning av vad som hänt under de senaste två valperioderna. Valperiod, förresten, vilket torrt ord. Politik är att vilja. Eller inte vilja. Att inte vilja lägga sig i ett vinstbegär som de facto ödelägger vår jord och lämnar våra barn outbildade och arbetslösa, våra gamla övergivna och här står vi på ett apotek med ett recept i handen och frågan om vi provat det senaste pudret!
Det är nog nu. Jag hoppas det och tror det. Att vi i september lämnar den nymoderata öknen och börjar bevattna med solidaritet och omtanke, med jämställdhet och antirasism. ”Il faut cultiver notre jardin” skrev den franske upplysningsfilosofen Voltaire 1759 förebådande den nya tidens tänkande om allas lika värde. ”Låt oss nu odla vår trädgård”. Landets och klotets.
