Davids krönika. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga.
Jag tror att sanningen är mer komplicerad än så. Arbeten har nog alltid behövt göras men frågan är till vilket pris. Luffarna gjorde kanske en kalkyl av det enklare slaget: ”Om jag jobbar åt någon bonde eller på ett gods fjorton timmar om dagen så får jag så lite betalt att jag nästan svälter. Om jag vandrar vägarna fram mellan socknarna kommer jag också svälta och dessutom vara bespottad och jagad av bylingen för lösdriveri. Men jag kan ligga och dra mig i en skogsbacke och se solen gå upp över en sjö och jag äger min tid”.
– Skaffa dig ett riktigt jobb i stället! Kunde folk säga till mig då började köra dragbil och dra löstrailers på åttiotalet. Och det låg något i det.
En usel ersättning för varje körd mil, obekväm totalt oreglerad arbetstid, helgvila på hemska ställen. Men också som i Göteborg med Hagas jazzklubbar eller med att tura från Helsingborg till ”vaerdshusen” i Helsingör. En helg i Cognac i Frankrike kunde det också bli med en stadsfest som hette duga.
Jag valde friheten trots det oftast betydligt mindre trevliga bestyret det innebar att vara hemifrån och med en ekonomi på bristningsgränsen. Ungefär som luffarna långt före mig.
I dag är chaufförsyrket betydligt mer uppstyrt och körningarna går ibland efter tidtabell som för en buss. Men lönen är fortfarande bland de lägsta på arbetsmarknaden och inte ens distributionschaufförerna vet säkert när de kommer hem på kvällen. (Transportledaren: ”Då du är klar för i dag kan du väl åka hit och dit och hämta ditt och datt.”)
Ändå, de flesta av oss som är inne i jobbet älskar det hur mycket vi än svär ve och förbannelse över det. Liksom för luffarna är det för vyerna, sjöarna. skogarna, folk vi möter, alla stadsmiljöer nya som gamla som vi får se då vi far förbi eller lastar och lossar.
Det går knappt att hitta ett mer krävande och socialt sett mer misslyckat yrke. Men då vi som kör någon gång ses är vi som luffarna då de samlades bakom tegelbrukens ugnar under kalla vinternätter.
Och då vi skojar, stojar och härjar med varandra kommer den uråldrigt nedärvda känslan över oss – den av att inte vara förslavade.
