Krönika. Det är kallt i Rolfs lilla kåk. Elementen är avslagna. Han har inte råd att köpa ny olja till oljepannan och socialbidraget är slut. Nu går han går runt inomhus i ett tjockt underställ som dykare använder och väntar på att nästa check från socialförvaltningen ska anlända.
Lenas son drabbades av narkolepsi efter vaccineringen mot svininfluensan. Sedan dess har hon kämpat för att få ersättning från staten, samtidigt som hon söker ett nytt jobb.
För ett tag sedan skrev Martin Klepke i tidningen Arbetet:
”Trots alliansens ständiga tal om att de vill föra bort Sverige från det ”bidragssamhälle” de påstår att tidigare regeringar skapat har alltså det mest grundläggande bidraget, det som ska säkerställa att människor inte svälter ihjäl, tvärtom ökat, dessutom med hela 43 procent.”
Samtidigt som beroendet av bidrag ökar försvinner minst 100 000 jobb varje år i Sverige på grund av de snabba förändringarna i ekonomin.
Det här är en allvarlig utveckling, som hotar att spränga hela trygghetssystemet. Det var aldrig byggt för att klara permanent massarbetslöshet.
Men den är inte bara allvarlig i kronor och ören.
Rolf röstar på Sverigedemokraterna. Lena sympatiserar med partiet.
Undersökningar visar att det inte bara är utslagna eller arbetarklass som röstar på Sverigedemokraterna. Väljarna kommer numera från många olika håll.
Men yngre arbetarklass, som Rolf och Lena, är överrepresenterade bland partiets sympatisörer.
Det finns många olika anledningar till att man väljer ett parti som bygger sin politik på främlingsfientlighet.
Men en gemensam nämnare bland de Sverigedemokrater jag har träffat är bitterhet; bitterhet över att inte behövas, över att inte ha några pengar eller ett jobb, över myndigheters beslut eller hur man blivit behandlad av någon person med utländsk härkomst.
Bitterheten kan bygga på verkliga eller inbillade upplevelser, men den snabba ekonomiska förändring som Martin Klepke talar om i sin artikel har – anser jag – en stor betydelser för Sverigedemokraternas tillväxt.
I glappet mellan det gamla och moderna finns ett utrymme för någon som kan ge de besvikna, bittra och hatiska enkla svar på alla frågor.
Professor Eckhard Jesse, som har studerat tyska nynazister, talar om ”moderniseringsförlorarna”; de som av olika anledningar inte orkar, kan eller vill följa med i utvecklingen.
Känslan av misstro mot det nya växer när moderniseringen inte ens uppfyller de materiella förväntningarna. När man inte har råd att värma sitt hus eller kan ge sina barn trygghet, när jobben försvinner och de som blir kvar kanske bara är tillfälliga och deltid och inte räcker till att försörja familjen.
Det är möjligt att protesttåg och kampanjer mot rasism kan fungera mot Sverigedemokraternas tillväxt.
Men personligen tror jag att den ekonomiska politik vi för och hur vi klarar av att hålla trygghetssystemen i gång är mycket mer avgörande för partiets framgångar.
Där värdigheten går förlorad gror bitterheten.
